fredagskrönikan Väljarna är inte längre särskilt intresserade av bostadspolitik. Trots att den är full av lockande gåtor, skriver Jonas Nordling.
Det finns de som tycker att vardagens små mysterier gör livet värt att leva. Det låter som en bra överlevnadsstrategi. För mysterierna är så många, och nya uppstår varje dag. Som när SCB kom med sin årliga bostadsstatistik igår. Den väcker så många frågor.
Att de flesta svenskar bor i småhus är kanske ingen överraskning. Att de flesta ensamstående fäder också gör det blir därmed också ganska logiskt. Att de flesta ensamstående mödrar dock inte bor i småhus utan i hyreslägenheter är kanske inget mysterium, åtminstone inte utifrån att det saknas en lösning. Gåtan är istället varför vi accepterar denna strukturella orättvisa.
Att svenskens genomsnittliga bostadsyta konstant är 42 kvadratmeter per person är också lite av ett mysterium. Visst, den ändras lite över tid på regional och lokal nivå. Men att rikssnittet varit exakt samma de senaste tio åren är kusligt. Närmast magiskt. Ok, jag överdriver lite. Men det handlar ju om att få dig intresserad av bostadsfrågan. För det finns ett verkligt mysterium i sammanhanget.
Enligt Novus så har nämligen bostadsfrågan gått från att engagera nästan 40 procent av väljarna 2012 till att nu i april endast attrahera en knapp tiondel. Vilket är förbryllande eftersom bostadsfrågan knappast har lösts under denna tid, tvärtom har alla utmaningar närmast förstärkts det senaste decenniet. Och till skillnad från de allra flesta av de frågor som lockar medborgaren mer så är bostadens betydelse av existensiell karaktär. Inte minst i dessa pandemitider då de även blivit våra arbetsplatser i hög grad.
Så låt oss fortsätta med gåtorna för att återuppliva ditt intresse. Inför 2021 fanns det till exempel 5 037 444 bostadslägenheter i Sverige. Men vid samma tidpunkt fanns endast 4 776 239 registrerade hushåll. Betyder det att det står 300 000 tomma bostäder runt om i landet? Fantastiskt i så fall, då är ju åtminstone bostadskrisen löst.
Efter en kontakt med SCB får jag dock skillnaden förklarad med hjälp av två huvudsakliga exempel. En äldre person som flyttar till landet och skriver sig där på ålderns höst, men samtidigt behåller sin gamla bostad för vinterboende är ett sådant exempel. Du kan nämligen bara vara skriven i en bostad, även om du har två. Kanske inte ett mysterium, bara lite konstigt i tider då vi vill ha koll på varandra.
Men framför allt är det en annan siffra som skapar skillnaden, enligt SCB. Det handlar om de som inte är skrivna i någon specifik lägenhet, utan bara på en adress. Dessa personer var hela 251 870 vid senaste räkningen. Vilket visserligen var betydligt färre än när lägenhetsregistren infördes och nästan ingen kunde kopplas till specifik lägenhet.
Men det som oroar statistikerna är att siffran som länge sjönk, nu har varit på uppgående alltsedan 2016. Förklaringarna till detta är naturligtvis flera, och några av dessa har jag belyst i en tidigare text. Men att vi har att göra med en sorts spökboende råder det ingen tvekan om. Vilket borde engagera många. Men mer om folkbokföringens gåtor lite längre ned.
Jag tänkte att de måste befinna sig långt från sina väljare i Stockholm när de hellre kramar en flygplats än nya bostäder.
Först måste vi dock belysa ett annat mysterium; nämligen hur Bromma flygfält, trots stort engagemang från medborgare genom åren, ännu inte kunnat ersättas med de bostäder som stockholmarna har så mycket större behov av. (Stockholmarens genomsnittliga bostadsyta är för övrigt 34 kvadratmeter per person. Också den siffran har varit kusligt konstant det senaste decenniet.)
När regeringen häromdagen gav besked om att den föråldrade flygplatsen äntligen ska väck så dröjde det inte länge förrän kritikerna radade upp sig. Däribland återfanns även representanter från flera partier, och jag tänkte att de måste befinna sig långt från sina väljare i Stockholm när de hellre kramar en flygplats än nya bostäder. Men så slog det mig att dessa partier naturligtvis också har koll på ovan nämnda Novusmätningar. Och som bekant klassar väljarna just nu tolv andra områden som viktigare än bostadsfrågan. Så det var ju inget mysterium, eftersom det var du som var problemet. Men även lösningen om du vill.
Men tillbaka till det här med spökboende. Termen har väl aldrig känts mer rätt än vid de senaste turerna kring Villa Kassman. Denna slottsliknande byggnad med fascinerande historia ligger på ön Storholmen, strax utanför Lidingö (en kommun som f ö har 43 kvadratmeter/person).
I våras köpte en privatperson den 500 kvadratmeter stora villan med tillhörande park; fastigheten hade då stått tom i många år och förfallit rejält. Eller? Det visade sig nämligen att huset inte alls var tomt.
Där bodde nämligen en tidigare ägare, som dessutom utan problem kunnat skriva sig på adressen femton år efter att ha sålt fastigheten. Detta ställer nu i sin tur till det för den nya ägaren eftersom det är svårt att få bort någon som är skriven på en adress.
Jobbigt läge för köparen som slängde upp 22 miljoner kronor för att få bo lite ståndsmässigt. Men samtidigt inspirerande att se hur forna tiders husockupation nu fått nya alternativ. Modern squatting kan tydligen utföras med en enkel anmälan till folkbokföringen, och därefter är det bara att bo på medan juridikens kvarnar långsamt maler.
Det stora mysteriet i sammanhanget är dock inte hur allt detta var möjligt. Utan varför politikerna i Lidingö Stad inte har exproprierat en förfallen fastighet i attraktivt läge för länge sedan och byggt om till exklusivt generationsboende (eller något annat). Eller vänta. Just det: Väljarna bryr sig ju inte.
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
