Att ansvaret för att få en bostad i större utsträckning lämnas till individen får konsekvenser för jämställdheten, skriver Gudrun Schyman (Fi), partiledare och Maria Pettersson (Fi), bostadspolitisk talesperson.
Bostadspolitiken är en av vår tids hetaste frågor. Regeringen har bjudit in till blocköverskridande samtal för att lösa den allt mer akuta bostadskrisen. Feministiskt initiativ välkomnar dessa samtal, vilka förhoppningsvis kan leda till den långsiktiga och hållbara bostadspolitik Sverige är i brådskande behov av.
Rätten till bostad är en i grundlagen inskriven mänsklig rättighet, vilket innebär att denna inte kan delegeras till marknaden eller individen. Vi anser att staten måste ta det övergripandet ansvaret för att lösa bostadsförsörjningen.
Detta genom att bland annat subventionera byggande av helt nya bostadsområden och troligen en helt ny stad. Sedan det statliga ansvaret för bostadsbyggandet avskaffades i början av 1990-talet har Sverige byggt avsevärt färre bostäder och till en av de högsta kostnaderna i Europa.
Att ansvaret för att få en bostad i större utsträckning lämnas till individen får konsekvenser för jämställdheten. Kvinnors möjligheter till självständigt liv minskar då det inte finns hyror som en ensamstående lågavlönad kvinna har en rimlig chans att klara av ekonomiskt. Möjligheterna att bryta ett destruktivt förhållande minskar då det saknas möjligheter att snabbt flytta till ett eget boende.
Ungdomar har fått det allt svårare att flytta från sina föräldrar. Den hårdnande bostadsmarknaden skapar svårigheter för EU-medborgare att få tak över huvudet. En bostadsmarknad som bygger på vinstmaximering för bostadsbolagen och på att de som söker bostad passar in i normen gör det svårt för stjärnfamiljer eller personer som vill bo i generationsboenden att hitta sin plats på bostadsmarknaden.
Att införa marknadshyror skulle ytterligare öka segregationen. Rätten till bostad och en bostadsmarknad fri från diskriminering kräver en möjlighet för alla att på samma villkor kunna hyra en enkel och billig lägenhet. Att bo i hyresrätt har blivit dyrt och hyresgäster lägger i dag en större andel av sin inkomst på boende än de som bor i bostadsrätt eller villa.
Staten subventionerar boende i bostadsrätt och villa genom ränteavdraget och förmånliga skatter samtidigt som de kommunala bostadsbolagen kreativt utnyttjar lagstiftningen och använder vinsten till annan kommunal verksamhet i stället för att återinvestera i upprustningar och sänkta hyror.
Stadsplanering utgår i dag i stor utsträckning från de människor som syns, hörs och kan betala. Trots att regeringen talar om att barnkonventionen kan komma att bli lag är vi långt ifrån att ta hänsyn till barnens perspektiv i stadsplaneringen. Vi vet att personer med annan hudfärg än vit eller med ett namn som inte uppfattas som traditionellt svenskt är diskriminerade på bostadsmarknaden. Vi behöver därför anlägga ett rättighetsperspektiv på bostadsfrågan med tydlig fokus på antidiskriminering, vilket även det innebär att samhället i stället för marknaden måste ta ett ansvar.
Feministiskt initiativ motsätter sig idén att det allmännas ansvar innebär att vi i Sverige ska införa så kallad »social housing«, det vill säga av staten subventionerade bostäder för grupper i samhället som har svårt att själva skaffa sig ett hem, och att resten av bostadsmarknaden ska släppa hyresregleringen. Att införa marknadshyror skulle leda till segregation men också en mer antifeministisk bostadspolitik och göra det svårare för personer som befinner sig utanför de gängse normerna att etablera sig på bostadsmarknaden.
Feministiskt initiativ verkar för att återinföra fastighetsskatten. Den nuvarande fastighetsavgiften är varken klimatsmart eller bidrar till en bra fördelningspolitik och bör därför avskaffas. Det är även av fördelningspolitiska skäl vi vill avskaffa ränteavdraget – det är orimligt att statens pengar används för att förstärka den bostadsbubbla som finns framförallt i storstäderna.
I dag vilar mycket av bostadsbyggandet på byggherrars ekonomiska intressen. Det har bland annat resulterat i att tusentals nya bostäder som är detaljplanerade inte byggs eftersom bolagen väntar på att det ska bli mer ekonomiskt lönsamt att bygga. Markanvisningar och detaljplanering bör i stället utgå ifrån samhällets långsiktiga behov för platsen.
Politiken behöver även ta ett större regionalt ansvar för bostadsförsörjningen, inte minst med anledning av det stora antalet nyanlända. Vissa kommuner ska inte kunna slippa undan ansvar med anledning av att de saknar hyresrätter. Nya bostäder måste byggas utan att tumma på kvalitén.
Feministiskt initiativ vill att det genomförs en rikstäckande bostadsvaneundersökning för att inventera det faktiska behovet av bostäder, men också hur de nya bostäder som måste byggas bör vara utformade. Bostadsbyggandet bör utgå från tanken om att hela Sverige ska leva, men självklart ska det inte byggas bostäder som kan komma att stå tomma. Staten bör axla ansvaret att tydligare möjliggöra ett liv utanför våra större städer samt att stimulera flyttströmmarna bort från storstäderna.
Om vi kan enas om att lösa bostadsförsörjningsfrågan utifrån ett medborgar- och rättighetsperspektiv kommer vi få en vitalisering av demokratin och en mer rättvis fördelning av våra gemensamma resurser.
Gudrun Schyman, partiledare Feministiskt initiativ
Maria Pettersson, bostadspolitisk talesperson Feministiskt initiativ
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
