Bostadsmarknaden måste nyktra till

Ledare Klyftan mellan de som äger sin bostad och de som hyr i första, andra, eller tredje hand är enorm. Det är inte statens uppgift att förstärka den orättvisan, och det bör man komma ihåg även i en lågkonjunktur.

Nu stiger bolånen. Bankerna är nödgade att höja räntorna, efter att Riksbanken gjort det samma med styrräntan. Eftersom billiga lån är för den svenska fastighetsmarknaden vad snusdosan är för nikotinisten uppstår stark oro. Alla som behöver, vill ha eller redan har en bostadsrätt är medberoende. Kanske ska man pausa amorteringskravet, i alla fall ett litet tag?

Det är frestande, men vore förödande för bostadsmarknaden i storstäderna, som tyvärr påverkar hela landets ekonomi negativt.

Det går att argumentera för att stora och osäkra bolån är en rättvisefråga, något alla borde beviljas. Amorteringskrav och handpenning känns nästan elakt. Att äga en bostadsrätt förblir ju fördelaktigt jämfört med att hyra sin bostad, där man nu aviserar hyreshöjningar. Då måste väl alla få vara med i racet om bostadsrätterna i framförallt Stockholm?

För fastighetsherrar skulle ett slopat amorteringskrav fungera som en enorm statlig subvention 

Ingen vill vara den som säger att festen är slut och att en lång trend av konstant värdeökning inte får diktera statlig bostadspolitik. Se bara på förslaget om startlån till förstagångsköpare som bostadsministern presenterade i våras. Ett startlån skulle garanteras av staten och möjliggöra för banker att lämna bolån på 95 procent av bostadens värde till förstagångsköpare. Kontantinsatsen skulle kunna bli betydligt mindre än i dag när man “bara” får låna 85 procent, och budgivningen skulle kunna dra iväg ännu mer.

Kanske är det bättre med statligt garanterade lån, än blancolån för handpenning. Initialt kapital är avgörande för att vara kreditvärdig och det är svårt att skrapa ihop en tillräcklig summa på ett meritokratiskt sätt. Den som vill spara till en bostadsrätt och hålla jämn takt med någon som inte gör något utöver att bara redan äga har svårt att komma ikapp. Utredaren ville att förslaget skulle minska “mamma och pappa-effekten”.

Bostadspriserna har ju ökat snabbare än hushållens inkomster, löd argumenten på pressträffen i våras. Jo tack. I boken Girig-Sverige förklarar Andreas Cervenka hur många av Sveriges nya superrika har blivit rika på just fastigheter. Och skenade priser har lett till att svensk valuta nästan kan delas upp i två valörer, tillgångskronor och arbetskronor. Man tjänar mer på kapital än på arbete, och skattar mindre. Lösningen kan inte vara att staten subventionerar bankernas intresse av allt större och osäkrare belåning.

Förslaget motiveras med att det är svårt att ta sig in på bostadsmarknaden, och att reformer för hyresrätter inte längre räcker till. Man la inte heller fram några förslag för hyresmarknaden. Och bostäder på landet som sjunkit så mycket i värde att man inte längre beviljas lån för att renovera dem förfaller, en sorglig kapitalförstöring. Alla andra boendeformer nedprioriteras medan monstret som är bostadsrätter i Stockholm matas.

Det är mitt i den röran förslaget om slopat amorteringskrav diskuteras. Att hålla fast vid amorteringskrav är ett att få verktyg som finns kvar för att tygla en vild spekulationsekonomi och reglera en kreditmarknad som skor sig på ränta på boende.

Alla som har en bostadsrätt är inte fastighetsherrar, men för fastighetsherrar skulle ett slopat amorteringskrav fungera som en enorm statlig subvention. Alla som bara ville ha någonstans att bo blir deras mänskliga sköldar. Att slopa amorteringskravet kan också göra att riksbanken höjer räntan ännu mer, vilket skulle göra det man tjänar på arbete ännu mindre värt.

Det är ett recept på ojämlikhet som absolut inte får följas.

Det måste finnas bättre sätt för staten att stötta människor så att vi får en bostadsmarknad för alla.