“Bostadspolitiken en central välfärdsfråga”

En bredare diskussion saknas om vad bostadsbristen får för konsekvenser för personer som socialtjänst och kvinnojourer försöker att hjälpa. Det skriver Barbro Engman (Hyresgästföreningen), Karl Gudmundsson (Sveriges Socialchefer) och Carina Ohlsson (SKR).

En illa fungerande bostadsmarknad påverkar många andra samhällsområden och det är samhällets resurssvaga som hamnar i kläm. Vi efterlyser politiska initiativ som ser bostadspolitiken som en central välfärdsfråga. Det handlar till exempel om ungas möjligheter att etablera sig på bostads- och arbetsmarknaden. Men lika viktigt är att skapa förutsättningar för att hjälpa människor som är i behov av stöd och hjälp.

Brist på bostäder försvårar kvinnojourernas arbete för utsatta kvinnor, och socialtjänstens förutsättningar att hindra människor att hamna i hemlöshet och social utslagning. Den uppkomna situationen drabbar också de människor som socialtjänsten möter i sitt dagliga arbete, personer med psykisk ohälsa och personer med missbruks- och beroendeproblematik. Utöver dessa grupper utgör bristen på bostäder ett hinder för de nyanländas etableringsprocess.

Bostadsbristen förvärras för varje år. Att få ett eget boende har för det stora flertalet unga vuxna blivit en näst intill ouppnåelig dröm. En majoritet unga tvingas bo i andra hand, inneboende eller hemma hos sina föräldrar. I en nyligen publicerad rapport från Hyresgästföreningen kostateras att 23 procent av unga mellan 20 och 27 år bor hos sina föräldrar. År 1997 var antalet 15 procent. 1997 hade 62 procent en egen bostad. 2014 kommer den siffran för första gången att ligga under 50 procent. 25 748 unga vuxna bor kvar hos sina föräldrar trots att de har fått egna barn.

För unga är etableringen på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden nära sammankopplade.  Ungdomsstyrelsen konstaterar i rapporten Ung idag 2013 att den disponibla inkomsten och boendeutgifterna spelar stor roll för ungas möjligheter att skaffa och behålla en bostad.

Men även andra grupper än unga drabbas hårt av bostadsbristen. Det saknas till exempel en bredare diskussion om vilka konsekvenser bristen på bostäder får för de personer som socialtjänst och kvinnojourer försöker att hjälpa.

Allt färre kvinnor beviljas skyddat boende. Enligt beräkningar från Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, skedde totalt över 1 900 avvisningar på organisationens kvinnojourer år 2012. De flesta avvisningarna skedde på grund av platsbrist. Antalet avvisningar har ökat under senare år och det mesta tyder på att situationen har förvärrats ytterligare under 2013. Avvisningarna beror på att platserna på landets skyddade boenden i ökande utsträckning upptas av kvinnor och barn som är i akut behov av att flytta men som inte får tag på en hyresrätt.

Möjligheterna försvåras också av de höga krav hyresvärdarna ställer att de sökande ska ha fast anställning, inga betalningsanmärkningar och en lön som motsvarar 3-4 gånger årshyran. Många av dessa kvinnor har på grund av sin utsatta livssituation svårt att leva upp till kraven och få har råd att betala de hyror som krävs.

Situationen för hemlösa försvåras av samma anledning. Socialstyrelsen konstaterar i en kartläggning av hemlöshet från 2011 att ytterst få hemlösa personer har lönearbete och att ekonomiskt bistånd är den vanligaste inkomstkällan bland hemlösa. Eftersom många hyresvärdar inte godkänner ekonomiskt bistånd som inkomst, utestängs många i den situationen från den ordinarie bostadsmarknaden. I avsaknad av lösningar har socialtjänsten i kommunerna därmed fått rollen som bostadsförmedlare/garanter för dessa målgrupper och även för grupper som normalt inte skulle kontakta socialtjänsten. Socialstyrelsen konstaterar också att den enskilt vanligast orsaken till hemlöshet bland unga mellan 18–26 år är att de inte lever upp till kraven på den ordinarie bostadsmarknaden.

Hemlöshet är ett problem som ökar då bostadsmarknaden inte fungerar och det är de med små medel som drabbas. En av slutsatserna i Socialstyrelsens kartläggning är att hemlöshet i hög grad är en bostadspolitisk fråga och att kommunernas ägardirektiv till sina allmännyttiga bostadsbolag och de krav hyresvärdarna ställer på hyresgästerna för att de ska få tillgång till en bostad har stor betydelse.

Tillgången på bostäder och främst hyresrätter är en viktig välfärdsfråga. Att råda bot på detta gynnar hela samhället. Det minskar riskerna för social utslagning och hemlöshet och det underlättar ungas och resurssvagas möjligheter till etablering på bostads- och arbetsmarknaden. Det är hög tid att de sociala konsekvenserna av den illa fungerande bostadspolitiken tas på större allvar av landets politiker. Förbättrade möjligheter att hitta boende är en självklar målsättning för alla som har höga ambitioner för välfärden.

Bostadspolitiken måste förändras. Politiken får inte stanna vid ett antal utredningar. Få är de konkreta åtgärder som på allvar skulle kunna skapa genomgripande förändring och vända utvecklingen. Det är dags att bostadsfrågan ses som den välfärdsfråga det är. Det måste byggas mycket och det behöver byggas billigt. För att det ska vara möjligt krävs en genomgripande förändring av bostadspolitiken. Regeringen och kommunerna måste nu visa handlingskraft innan läget förvärras ännu mer.

Enligt Hyresgästföreningens beräkningar vill 289 000 unga vuxna ha egen bostad men saknar det i dag. För att fylla bara det här behovet krävs att det byggs 189 900 nya bostäder. Och de behöver börja byggas redan idag.

Vi är övertygade om att det behövs en investeringsstimulans till nyproduktion av billiga hyresrätter som alla har råd med. Dessutom måste politiker på både riks- och kommunal nivå inse vilken viktig roll och vilket enormt ansvar de har för att råda bot på bostadsbristen. Det krävs tydliga politiska beslut för att få fart på bostadsbyggandet och dessa beslut måste fattas nu.

Barbro Engman, förbundsordförande Hyresgästföreningen,
Karl Gudmundsson, ordförande Föreningen Sveriges Socialchefer
Carina Ohlsson, ordförande Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR