Bostadspolitiken måste läggas om

Ledare Hur kan vi slippa att räntebanor och Riksbanksmöten fortsätter vara diskussionsämnen i lunchrummen?

I går den 14 augusti kom SCB med nya inflationssiffror som visar att inflationen i juli, mätt som KPIF (konsumentprisindex med fast ränta), var 1,7 procent i årstakt. Bolånetagarnas och nyhetsbyråernas blickar riktas nu mot Riksbankens besked om styrräntan i nästa vecka. Det förväntade är att Riksbanken sänker räntan. Kritiker till Riksbankens snabba höjningar menar att räntan måste sänkas eftersom inflationen nu ligger på, eller till och med under, Riksbankens mål kring 2 procent.

Är det något som Riksbankens politik påverkat de senaste decennierna är det fastighetspriserna

Historiskt är det långt ifrån självklart att en inflation på 2 procent måste innebära en lägre ränta än vi har idag. De senaste 30 åren har styrräntan vid dagens nivåer av KPIF varierat kraftigt. I februari 1996 var inflationen 1,6 procent och styrräntan låg på 8,45 procent. I augusti 2017 var inflationen 2,3 procent samtidigt som styrräntan var minus 0,5 procent! Idag ligger styrräntan ganska precis mellan dessa två ytterligheter på 3,75 procent.

Ofta hörs uttrycket att Riksbanken har hamnat snett. Penningpolitiken är då inte i linje med den faktiska inflations- och konjunkturutvecklingen. I dagsläget menar man att inflationen är nere på en låg nivå och konjunkturen är svag, men penningpolitiken är fortfarande åtstramande (räntan är hög), vilket riskerar att förvärra läget i ekonomin ytterligare.

Att styra inflationen enbart med hjälp av räntan är svårt, för att inte säga omöjligt. Styrräntan är ett trubbigt verktyg som påverkar betydligt fler delar av ekonomin, där bostadsmarknaden sannolikt är den viktigaste. Men, med undantag för de senaste årens höga inflation, har Riksbanken ändå lyckats ganska väl med sitt mål om prisstabilitet. Från 1994 fram till slutet av 2021 låg inflationen stabilt mellan 0 och 3,5 procent, bra jobbat Riksbanken!

Problemet är bara att målet uppnåtts genom att styrräntan, med tillfälliga undantag, trendmässigt sänkts till nivåer som inte ens ekonomer trodde var möjliga. Det har haft sitt pris. För är det något som Riksbankens politik påverkat de senaste decennierna är det fastighetspriserna. Lägre räntor har inte inneburit att folk i allmänhet minskat sina räntekostnader och lagt pengarna på annan konsumtion. Istället har man nyttjat de låga räntorna till ökad belåning som drivit upp fastighetspriserna. Det har i sin tur bidragit till att Sverige är det land i hela OECD där klyftorna ökat mest.

Sverige kan lära mycket av andra länder i Europa. I princip alla länder har haft ungefär lika låga räntor som Sverige, utan att skuldsättningen vuxit lika mycket som här. När vi nu ser ut att gå mot en ny period av sjunkande räntor är det hög tid att politiker börjar ta sitt ansvar för en mer jämlik bostadspolitik.

För inga röststarka grupper kommer klaga över penningpolitikens baksida om bolåneräntorna återigen sjunker mot noll.