Jan Björklund verkar för närvarande vara den borgerliga politiker som är minst intresserad av att hålla ihop alliansen.
Statsminister Stefan Löfven har bjudit in till energisamtal. Syftet är att åstadkomma en blocköverskridande överenskommelse.
Skälen är goda. En sådan kompromiss skulle göra framtiden för näringsliv och politik förutsägbar.
Detta slags pragmatism och kompromissvilja är bra för demokratin och ekonomin. Samtidigt som de ideologiska konflikterna behöver hållas vid liv på andra områden.
Men saken kompliceras i det här fallet av stridiga viljor inom flera partier – och inom såväl alliansen som mellan de rödgröna partierna. Sådana konflikter brukar kunna biläggas genom att föra upp dem till blocköverskridande förhandlingar. Alla får ge och ta. Och det är framför allt kärnkraften som fortfarande 36 år efter folkomröstningen 1980 spökar i svensk politik. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill avveckla. Men inte ens Socialdemokraterna är så eniga under ytan; Löfven kommer från mer kärnkraftspositiva IF Metall.
Och för den borgerliga oppositionen är kärnkraften något av ett utdraget trauma. Splittringen om kärnkraften på 1970-talet med flera regeringskriser som följd förföljer fortfarande dagens borgerliga partier. Fredrik Reinfeldt lyckade tillfälligt bilägga konflikten när alliansen gjorde upp om energipolitiken.
Därmed upphävdes en tidigare överenskommelse mellan bland annat Centern och Socialdemokraterna. Maud Olofsson gav upp sitt och centerrörelsens historiska kärnkraftsmotstånd för att hålla samman alliansen. Nu öppnande hon till och med för att nya reaktorer skulle kunna byggas. Allt detta låg i linje med Reinfeldts strategiska mål om att utmana socialdemokraternas statsbärande privilegium.
Nu bekräftas att Liberalerna med Jan Björklund i spetsen har hoppat av energisamtalen. Det är förstås en black om foten för Löfven. Ju färre som står bakom en överenskommelse desto svagare blir den. Men det innebär också att alliansen försvagas. Björklund verkar för närvarande vara den borgerliga politiker som är minst intresserad av att hålla ihop alliansen. Hans fokus ligger på att sticka ut och profilera sig på egen hand.
Kanske håller den borgerliga fronten på att långsamt brytas ned. Det är för tidigt att tala om ett sammanbrott. Men gamla system brister ofta först i sin svagaste länk.
Det är inte första gången Liberalerna under Jan Björklund utmärkt sig i det här avseendet. Björklund hoppade även av försvarsuppgörelsen, ett annat politikområde som mår bra av bred konsensus. Att göra försvaret och kärnkraften till stridsfrågor leder knappast till ökad trovärdighet. Problemet är också Jan Björklunds personliga stil, hans konfrontativa och starkt populistiska debatteknik. Samarbetspolitiker är han inte.
Vad som kommer ut av förhandlingarna är höljt i dunkel. Vad vi vet är att Liberalerna övergivit sina borgerliga allianspartners. Liberalerna kan inte tänka sig att subventionera vindkraft efter år 2020 och framhåller att effektskatten på kärnkraft måste avskaffas så att atomenergin kan göras lönsam igen.
Bortom taktiserade utspel och avhopp finns skäl att påminna om några viktiga perspektiv. Vi behöver minska fossilförbränningen. Men kärnkraften är ingen långsiktig, säker eller tillförlitlig energiresurs. Den rymmer enorma säkerhetsproblem som sträcker sig över tusentals och åter tusentals år.
Vi behöver kort sagt ställa om till hållbar och förnybar energi. För miljöns skull. För klimatets skull.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
