DEBATT Alla goda krafter behövs för att stå emot den kraftiga backlash som slår mot kvinnors mänskliga rättigheter. Här är tre områden där politiker, myndigheter och det civila samhället måste våga sätta ner foten och stoppa kvinnofientligt våld och trakasserier, skriver företrädare för 13 kvinnoorganisationer*.

Under de senaste 150 åren har demokrati och människors lika värde alltid ingått i kvinnorörelsernas kamp. För – kort sagt – utan kvinnorna, eller hälften av mänskligheten, existerar helt enkelt inte någon demokrati.

Trots svåra bakslagi form av världskrig, förtryck och diktaturer har kvinnor i våg efter våg tillsammans med andra demokratirörelser stadigt vunnit mark. Nu ifrågasätts återigen demokratin, rättsstaten och kvinnors mänskliga rättigheter av högerpopulistiska, fundamentalistiska och kvinnofientliga krafter.

Då blir det allt viktigare att alla som står upp för demokrati och rättsstatens principer samlas till försvar för det som vi har vunnit.

För vår del bildade vi 2017 en Bred Feministisk Plattform. Det var året efter att Trump valdes till president och när religiösa, reaktionära och rasistiska krafter fortsatte att breda ut sig i Europa. Men det var också ett år då kvinnor i rosa mössor som ett ljus i mörkret gick ut i protest mot sexistiska utspel och #metoo-rörelsen spred sig runt om i världen.

I vår breda feministiska plattform ingår flera politiska partier och en lång rad kvinnoorganisationer, som vill försvara och utveckla de reformer som tidigare kvinnorörelser i Sverige drivit igenom och som bidragit till att grunden för vår demokrati och rättsstat länge har varit så stabil i Sverige.

Diskrimineringen av kvinnor har på det ena området efter det andra belysts och kartlagts. Ord och begrepp har skapats för det som tidigare varit dolt eller övertäckt. Senast gäller det sexuella trakasserier och våld mot kvinnor som har beskrivits av #metoo.

Tidigare handlade det om mäns våld i hemmet, hur kvinnors arbete nedvärderades och om hur kvinnor jämfört med män saknade rätten både att utbilda sig och förfoga över egen inkomst och egendom. Kvinnor saknade till och med rätt att bestämma över sin egen kropp. Så sent som för några decennier sedan fanns mäns våld i hemmet knappt ens i vårt synfält – »lägenhetsbråk« var den vanliga beteckningen.

Om detta har numera sagts mycket. Men mycket återstår också att göra som en del av demokratiarbetet. Här vill vi lyfta tre högaktuella områden:

  • Först mäns våld mot kvinnor.

En samtyckeslag ser ut att vara på väg: sex ska vara frivilligt och männens beteende förändras. Men rättsväsendet tycks inte hänga med eller ha resurserna att ta itu med vare sig våldtäkter, mäns våld i hemmet eller i det offentliga rummet. Därför blir också mörkertalen stora.

Förtroendet för polis och rättsvårdande myndigheter skadas minst lika mycket av detta som av att gängkriminalitet och de så kallade mängdbrotten inte klaras upp.

Just frågan om var anmälningar om mäns våld mot kvinnor fastnar i systemet måste granskas. Kompetensen inom polisen måste dessutom höjas för att fånga upp och lagföra de män som på olika sätt våldför sig på kvinnor och för att de lagar som redan finns eller är på väg att införas verkligen tillämpas.

En del av resurserna som nu tillförs polisen måste avdelas för detta och för att utredningarna blir av bättre kvalité. Uppenbarligen har de ofta brister.

  • Detta gäller också hedersrelaterat våld och förtryck.

Hederskulturen styrs av kollektiva normer som har övergivits i vårt land. Majoritetsbefolkningen skulle aldrig tillåta att barnäktenskap, arrangerade äktenskap, tvångsgifte eller hedersrelaterat våld förekom i familjen eller i släkten och inte heller att döttrarnas rätt att bestämma över sitt eget liv begränsas som i hederskulturen, där också könsstympning förekommer som en destruktiv sedvänja.

Inte heller FN accepterar sådana seder i sina konventioner och överenskommelser.

Det behövs krafttag mot hedersförtryckets mekanismer redan som små måste flickor få samhällets skydd och stöd.

Men det finns på många håll en blindhet för att flickor, kvinnor och ibland också unga män inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda jämfört med majoritetsbefolkningen.

Vi kan inte ha villkor som gäller olika för olika människor i landet. Vi menar därför att det behövs krafttag mot hedersförtryckets mekanismer och att utsatta flickor redan som små måste få samhällets skydd och stöd.

Bland annat måste det till ett systematiskt arbete i skolor och andra verksamheter för att identifiera och ge skydd åt flickor i farozonen. En tydlig brottsrubricering måste införas och information om hederskultur och hedersvåld ges bättre spridning inom berörda myndigheter.’

Ett tredje område har diskuterats intensivt utan några egentliga resultat:

  • Det gäller rätten för alla kvinnor och män att fritt röra sig i det offentliga rummet utan hot, hat eller trakasserier från män, släktingar, rasistiska eller islamistiska krafter.

Detta gäller också på arbetsplatser. Kvinnor ska självklart kunna röra sig på gator och torg i vilka kläder de vill, sitta tillsammans med män på våra kaféer och bevista publika evenemang utan att utsättas för våld, sexuella trakasserier eller självutnämnda moralpoliser.

Sverige är en sekulär rättsstat som inte kan vika sig för förföljelse, hot eller hat av religiösa skäl eller i religionens namn. Allt detta gäller också nätet och sociala media, som i praktiken är en utvidgning av det offentliga rummet.

Vi bygger Bred Feministisk Plattform på systerskap och solidaritet och för att visa på de positiva motkrafter som finns och den medmänsklighet som vi alla vill ha omkring oss.

Hårdare press måste sättas på de globala och inhemska företag som driver sociala medier för att förhindra hot, hat och förnedring på nätet. De gigantiska teknikföretagen kan inte ensamma få avgöra vad som får sägas eller inte får sägas.

Liksom på våra gator och torg måste regler till och gränser ställas upp.

Politiker, myndigheter och det civila samhället måste våga sätta ner foten för att stoppa kvinnofientligt våld och trakasserier. Alla goda krafter behövs för att stå emot den kraftiga backlash som slår mot kvinnors mänskliga rättigheter liksom mot själva grundvalarna för vår demokrati.

Vi bygger Bred Feministisk Plattform på systerskap och solidaritet och för att visa på de positiva motkrafter som finns och den medmänsklighet som vi alla vill ha omkring oss. Också här finns det ljus i mörkret!

Amineh Kakabaveh, ordf. Varken Hora eller Kuvad (VHEK)
Eva Nauckhoff, VHEK
Clara Berglund, generalsekreterare, Sveriges Kvinnolobby (SKL)
Anna Kläppe, generalsekr. Centerkvinnorna
Anna Giotas Sundquist  ordf. Sveriges kvinnolobby (SKL)
Susanna Udvardi, Freezonen, Brottsoffer och Kvinnojouren i sydöstra Skåne
Carina Ohlsson, ordf. S-kvinnor
Gulan Avci, ordf. Liberala Kvinnor
Sofia Jarl, ordf. Centerkvinnorna
Ewa Larsson, ordf. Gröna Kvinnor
Caroline Szyber, riksdagsledamot och vice ordförande Kristdemokratiska kvinnoförbundet
Carina Hägg, VHEK- styrelse
Gunilla Thorgren, Grupp 8
Vera Peterson,   Kvinnopolitiskansvarig Kommunistiska  Partiet
Suzanne Osten, Grupp 8
Sara Mohammad, ordf. Glöm aldrig Pela och Fadime (Gapf )
Zeliha Dagli, ordf. Gränslös Kibele, kvinnoförening
Margareta Garpe, Grupp 8
Seyran Duran, ordf. Kurdistans kvinnoförbund i Sverige
Iréne Matthis, Grupp 8
Lisbeth Sunden Andersson VHEK- Väst
Maria Rashidi, ordf. Kvinnors Rätt

*FOTNOT: På bilden syns Carina Ohlsson, Ewa Larsson, Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh, Gulan Avci, Sofia Jarl. Logo Grupp 8, ritad av Anna Lidén.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena