Krönika En dag rycker husse i kopplet och visar vem det är som bestämmer, skriver journalisten Lisa Bjurwald. I helgen stängde Twitter ned hennes konto, på grund av ”misstänkt suspekt aktivitet”.
Sent igår kväll började vänner och bekanta bombardera mig med upprörda meddelanden om att Twitter av okänd anledning stängt ned mitt konto. Det första jag tänkte var: ”Gud så skönt, nu kommer det att gå så mycket lättare att hinna med måndagens deadlines, utan den där ständiga distraktionen.” Sedan testade jag att logga in, såg förklaringen ”misstänkt suspekt aktivitet från kontot” och plötsligt kändes avstängningen från den digitala medie-ankdammen inte alls lika trevlig längre.
För det första: Från mitt Twitter-konto kommer minsann ingenting suspekt. Där postas länkar till svenska och utländska artiklar, kommentarer och frågor till andra twittrare om exempelvis nyhetshändelser, politik, samhälle, kriminalitet och journalistik. Eftersom jag använder Twitter i jobbet lägger jag ytterst sällan upp någonting privat.
För det andra: Även om någon inte håller med mig i en fråga, och allehanda otäcka typer jag granskat genom åren (våldtäktsmän, politiska extremister) gärna vill se mig och andra journalister tystade, kan det väl inte gå så lätt – utan förvarning och på en och samma kväll – att ”lura systemet”?
På sätt och vis spelar anledningen till avstängningen mindre roll; det är faktumet att man så enkelt kan tystas på en central arena som skrämmer.
Teoretiskt sett kan det finnas andra anledningar till avstängningen, även om någon slags koordinerad kampanj är mest logisk. Twitter anger flera skäl till att ett konto kan frysas, bland annat att man har “spammat” folk på irriterande vis – men jag är ingen bot som försöker kränga en retuscheringsapp. Inget av de andra skälen, exempelvis att en användare spridit hat, hot eller extremistisk propaganda, eller en mängd misslyckade inloggningsförsök som kan vara spår av ett digitalt inbrottsförsök, stämmer heller.
På sätt och vis spelar anledningen till avstängningen mindre roll; det är faktumet att man så enkelt kan tystas på en central arena som skrämmer.
För det tredje, viktigast av allt: vad gjorde vi egentligen när vi lade vår yttrandefrihet i händerna på etikbefriade IT-jättar, som enligt Silicon Valley-cheferna själva har vårt digitala beroende som målsättning? Vi vet ju att algoritmerna premierar konflikt framför konstruktiv diskussion, att företagen bakom tjänar på att vi bråkar och tjafsar med varandra. Många av oss har sett Netflix-dokudramat The Social Dilemma (2020) och förfärats över hur sociala medier utformats för att göra oss så beroende av dem som möjligt och hur forum som Twitter göder splittring istället för att föra oss samman.
Inte minst vi skrivande människor vet också att det är någonting djupt osunt i att ett företag som Twitter får diktera formen för hur vi uttrycker oss, ända ned till antalet ord vi tillåts twittra. Men vi accepterar dessa förutsättningar och försöker skjuta bort grundproblematiken från oss själva, lägga diskussionen på något slags abstrakt plan, eftersom alternativet – att inte vara aktiv i sociala medier – är så hopplöst för många av oss.
På Twitter, Instagram och Facebook knyter vi journalister kontakt med nya uppdragsgivare, sprider våra alster och hittar värdefulla tips, vinklar och intervjupersoner. Vi deltar i diskussioner om aktuella händelser och lär oss nya saker, får höra direkt och live från vittnen på marken när protester bryter ut världen över och kan vara först med det senaste.
Men så en dag rycker husse i kopplet och visar vem det är som bestämmer. Och det är sannerligen inga obetydliga kreti och pleti som du och jag. Vi användare har dock en fri vilja och möjligheten att välja. Vem vet, kanske är det tvångsanslutning till Twitter 2.0 som gäller för nästa generation? Därför väljer jag nu att inte återuppta försöken att återaktivera mitt konto. En sådan här ögonöppnare kommer inte två gånger, och det är ett givet tillfälle för reflektion över både de privata aspekterna (hur ser min egen användning ut, vad tjänar respektive förlorar jag på aktiv närvaro?) och de större frågorna kring sociala mediers påverkan som tagits upp här.
Bör det offentliga samtalet överhuvudtaget föras på Twitter? Bidrar vi som är aktiva i samhällsdebatten till en fördumning genom att spela med i spelet, hur förändras journalistiken, själva demokratin? Hur kan vi i medierna vara delaktiga i den positiva förändringsrörelse för ett mer etiskt internet som bland annat Center for Humane Technology driver? Det här är frågor som vi måste ta tag i på allvar – men det kommer knappast ske på max 280 tecken per person.
Lisa Bjurwald är journalist och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
