Det finns ingen enkel väg ut ur Storbritanniens och EU:s Brexit-drama. Vad än utgången blir kommer den här konflikten fortsätta att prägla den brittiska politiken och troligen också den europeiska.
Höstens traditionella brittiska partikonferenser arrangerades i år mot bakgrund av ett betydande allvar och en stor osäkerhet. Det handlar nu inte bara om partiernas vacklan mellan den breda och den smala vägen. Utan lika mycket om själva landets framtid – om Brexit. Det var säkert ingen tillfällighet att Theresa May i Birmingham hänvisade till landets umbäranden under andra världskriget. Medan Jeremy Corbyn i Brighton lät konferensen bestämma att partiet vill ha en andra folkomröstning om Brexit. Kanske kan den första folkomröstningen överprövas av folket.
Två år efter folkomröstningen finns nämligen ingen överenskommelse om villkoren för Storbritanniens utträde. Och förhandlingsläget är minst sagt låst. Tiden börjar rinna ut. Om knappa två veckor sammanträder Europeiska rådet och då förväntas förhandlingarna ha tagit sig ur det nuvarande dödläget.
Vid förra EU-mötet i Salzburg avvisade EU:s ledare Theresa Mays Chequers-plan. Efter många om och men hade Toryregeringen landat i en så kallad »mjuk Brexit«. I korthet går den ut på att landet vill ha en friktionsfri handel men slippa de andra pelarna i den inre marknaden. Det har EU konsekvent avvisat från dag ett i förhandlingarna. Att plocka russinen ur kakan är inte aktuellt.
Efter Salzburg har den brittiska regeringen via presskonferenser med Theresa May försökt spinna att landet inte behandlats rättvist av EU – »EU måste respektera Storbritannien«. Landet har inte någon större trovärdighet därvidlag. Storbritannien har från att landet gick med i EU sett till att (ofta med hårt maktspråk) förhandla sig fram till särlösningar. Landet har haft en särskild rabatt på EU-avgiften. Det sociala protokollet tillämpades i alla länder utom i – Storbritannien. Landet ingår inte i Schengensamarbetet. Och så vidare. Och nu när det är dags att säga farväl vill den brittiska regeringen även ha särlösningar även när landet lämnar EU. Det flyger inte. Det går inte.
In i det längsta försökte May hålla ihop de stridande viljorna i partiet. Men i och med Chequeursplanen lämnade utrikesminister Boris Johnsson och Brexitminister David Davis regeringen under buller och bång. Och Boris Johnsson angrep Theresa Mays plan för Brexit i hårda ordalag under konferensdagarna i Birmingham.
Brexitörerna har en något bekymmerslös hållning till vissa politiska sakförhållanden. »Det ordnar sig«, är något av en grundregel bland EU-motståndarna i Tory. Senaste menade Boris Jonsson att landet kan teckna handelsavtal med alla de 27 enskilda medlemmarna i EU. Det är inte möjligt. Unionen agerar tillsammans i handelsfrågor. Det vet förstås Johnsson. Eller?
Möjligen kommer de nya skiljelinjerna i den brittiska politiken att spilla över på politiken i många andra EU-länder.
Är det ett uttryck för politisk förvirring, önsketänkande – eller ren och skär desinformation? Dessvärre präglades hela folkomröstningen 2016 av den typen av dimridåer.
Om Storbritannien lämnar EU utan någon form av handelsöverenskommelse kommer de ekonomiska kostnaderna att bli betydande för Storbritannien. Men det kommer att kosta också för EU. Därför är det låsta läget ett stort dilemma för EU. Allt detta talar ändå för att parterna i sista vändan försöker hitta en kompromiss.
Men vad händer sedan? Storbritannien väljer onekligen en annan väg. Jag anar att även EU kommer att transformeras av Brexit. Unionen står inför ett antal svåra vägval.
När Brexitprocessen är över kommer Theresa May att med all säkerhet att utmanas om partiledarposten. Kanske får Boris Johnsson sin politiska revansch, trots alla väl kända dubier om hans bristande tillförlitlighet och excentriska personlighet. Labour hoppas förstås att Brexit-turbulensen ska öppna för en kommande valseger och Jeremy Corbyn som premiärminister.
Samtidigt mäler Storbritannien sig ur sina internationella åtaganden och väljer att stärka nationalstaten. Och på de brittiska öarna ser vi nu en tydligare ideologisk konfliktlinje än på mycket länge. Labour står nu för ett mer profilerat vänsteralternativ, med mer av omfördelning, en starkare stat och till med för en variant av de svenska löntagarfonderna.
Tory har efter folkomröstningen och under Theresa May talat om ett ökat socialt ansvar för de utsatta, men har samtidigt öppnat för ännu flera skattesänkningar för att kunna attrahera kapital och företag när landet lämnar EU.
Möjligen kommer de nya skiljelinjerna i den brittiska politiken att spilla över på politiken i många andra EU-länder. Det skulle inte vara första gången vi importerade idéer från den anglosaxiska världen. Det var trots allt Margaret Thatcher som en gång i tiden plogade väg för marknadsliberalismen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
