Brexit erbjuder inga svar

Liksom Trumps valvinst är Brexit en reaktion mot globaliseringen. Men en nationell rekyl är ingen lösning på vår tids utmaningar.

»England är i själva verket en avskärmad ö«. Så löd Charles de Gaulles omdöme 1963. Uttalandet fälldes i samband med att han la in sitt veto mot Storbritanniens medlemskap i dåvarande EEC. Britterna släpptes in först tio år senare.

I grunden bottnar spänningarna mellan EU och Storbritannien i ländernas skilda historia. Erfarenheterna från andra världskrigets massiva förstörelse och miljontals förlorade liv gjorde dagens EU möjligt. Storbritannien var i högsta grad delaktigt i kriget och utsattes för massiva tyska bombattacker.

Men inga främmande trupper satte sin fot på de brittiska öarna. Landets institutioner förblev intakta. Framför allt parlamentet som alltsedan den ärorika revolutionen på 1600-talet har en närmast helig ställning i det brittiska, eller i varje fall engelska, självmedvetandet.

EU-konstruktionen bygger på vad den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller har karaktäriserat som »begränsad demokrati«, av maktdelning och olika slags institutioner som bäddat in folkviljan. Allt detta hänger samman med lärdomarna från 1930-talets sammanbrott för demokratin.

Storbritannien var däremot en mer centraliserad stat som saknar en skriven grundlag. Där ligger fokus på att folkets vilja ska komma till uttryck och kanaliseras via parlamentet.

Den här bakgrunden är väsentlig för att förstå sommarens folkomröstning. Den utlöstes framför allt av missnöjet med den stora andelen EU-migranter i Storbritannien men handlar i grunden om en djupt förankrad ovilja mot att vara med i en union som strävar efter fortsatt fördjupning. Britterna vill rå över sitt eget öde.

Premiärminister Theresa May har nu satt ner foten. Det blir en »hård Brexit«. Landet lämnar EU. Men det mesta är ännu oklart. Ambitionen är att skilsmässan ska ta två år och alltså vara på plats före nästa brittiska val. Förmodligen är det en överoptimistisk tidsplan.

UK kommer att lämna den inre marknaden med dess fria rörlighet för människor, varor och tjänster. Det går inte att plocka russinen ur kakan. Men vad som i praktiken händer med exempelvis de tre miljoner EU-medborgare som i dag bor i Storbritannien eller de 1,2 miljoner britter som bor i andra EU-länder är högst osäkert. Det blir en viktig fråga i de kommande förhandlingarna.

Britterna vill rå över sitt eget öde.

May vill ha ett frihandelsavtal på plats från dag ett när landet formellt lämnar EU. Det är högst tveksamt om de kvarvarande EU-länderna vill ge britterna den fribiljetten. Då faller handel med EU tillbaka på WTOs tariffer. Det som är kvar av EFTA – den frihandelsorganisation landet lämnade på 70-talet – räcker inte långt, där kvarstår numera bara Schweiz, Norge, Island och Lichtenstein.

Skottlands första minister Nicola Sturgeon uttrycker också oro för vad för slags samhälle Storbritannien kommer att bli. Theresa May har skickat motsägelsefulla budskap på den punkten. Direkt efter folkomröstningen talade hon om att lyssna på de som röstat för Brexit och om de oroande klyftorna i det brittiska samhället. Det var dags att förbättra villkoren för arbetarklassen.

Nu varnar Theresa May för att om EU inte erbjuder en bra deal kan det bli aktuellt för Storbritannien att »förändra sin ekonomiska modell«. Understått sänka skatter för att attrahera företag, investeringar och se till att åtminstone delar av finansmarknaden blir kvar i London. Man kan invända att det redan hänt. Storbritannien är i hög grad ett skatteparadis redan i dag.

Brexit förstärker snarare den »särskilda relationen« till USA. Donald Trump har applåderat britternas utträde och redan lovat London ett frihandelsavtal. Brexit och Trump är uttryck för samma sak. Båda är en reaktion på globaliseringen och dess tillkortakommanden. En nationell rekyl. Men den erbjuder inget svar på vår tids utmaningar.