debatt Brexit har orsakat en av de allvarligaste inrikespolitiska kriserna i Förenade kungariket på 100 år. Denna politiska förlamning kan leda till den kanske största politiska katastrofen i modern tid, inte minst för Torypartiet, skriver Mats Bergquist, statsvetare och tidigare ambassadör i London.
Det brittiska parlamentet återupptog i onsdags, efter ett par veckors jul- och nyårsledighet, nu diskussionen om brexit innan man veckan som börjar 14 januari måste fatta avgörande beslut om regeringens utträdesavtal.
Eftersom regeringen redan en gång uppskjutit beslutet är det föga troligt att man försöker vinna ytterligare tid för att öka chansen få igenom avtalet.
Sannolikt kommer också den av oppositionspartiet Labour väckta misstroendeförklaringen mot premiärminister May personligen upp till omröstning. Premiärministern, som ju nyligen fick ett rätt motvilligt förnyat förtroende av det egna partiet, väntas överleva denna misstroendeomröstning.
Få väntar sig dock att det av Theresa May framförhandlade avtalet kommer att godkännas. Labourpartiet kommer knappast att erbjuda de röster som premiärministern saknar när kanske en tredjedel av hennes egna partikamrater sannolikt röstar mot avtalet.
Oppositionsledaren Jeremy Corbyns plan är att söka driva fram ett nyval. Men eftersom underhuset beviljat sig rätten att framlägga ändringsförslag till avtalet kan det bli flera omröstningar.
Man har också ventilerat tanken på s.k. indikativa (test)omröstningar för att mäta stödet för andra modeller än regeringsförslaget. EU har dock gjort klart att man inte är berett att ändra i avtalstexten. Möjligen kan det bli frågan om förtydliganden eller tolkningar om man i Bryssel skulle bedöma att detta skulle öka möjligheten få igenom avtalet.
Och vad blir följderna om man inte kan komma överens med EU och avtalet förkastas? Enligt premiärminister May är en s.k. hård brexit alternativet till det föreliggande avtalet. En sådan skulle innebära att Storbritannien lämnar utan avtal och omfattande mycket besvärliga praktiska konsekvenser för varu- och persontrafiken mellan Storbritannien och EU.
Tanken på en ny folkomröstning har nog vunnit ökat stöd, men avvisas av regeringen och väcker ramaskrin bland brexitanhängarna. Folket har ju redan sagt sin mening. Och hur skulle f.ö. frågorna i en eventuell ny omröstning formuleras?
Brexit har genererat så starka känslor och polarisering bland väljarna utan att någon vet hur processen skall sluta.
De frågor i avtalstexten som väcker mest diskussion är inte minst följande.
- Den ena är att Storbritannien inte ensidigt kan säga upp den nödlösning (”back-stop”) som tillåter fortsatt fri handel på samma villkor som nu mellan brittiska Nordirland och republiken Irland, i stället för en normal tullgräns som skulle följa på ett brittiskt utträde.
Nödlösningen, vilken innebär att Nordirland och Storbritannien stannar i EU:s tullunion till dess man kommit på någon bättre modell, innebär en direkt utmaning mot brexitanhängarnas argumentering, nämligen att London skall ”ta tillbaka kontrollen”.
- Den andra tvistefrågan handlar om vad som på engelska kallas ”the level playing field”.
Denna innebär att britterna, medan nödlösningen gäller, inte kan ändra konkurrensregler, standards m.m. Det har varit ett annat ledande tema i brexitanhängarnas framträdanden att om Storbritannien inte längre skulle vara bundet vid EU:s konkurrensregler och dylikt. skulle man kunna kompensera de eventuella förluster som det avslutade tillträdet till den inre marknaden kunde innebära. Det skulle alltså inte heller här bli frågan om att ”take back control”, annat än i obestämd framtid. Vad är det då för poäng med en brexit, frågar sig många och ser framför sig att ett medlemskap i tullunionen kanske inte till slut blir så tillfälligt.
Detta om de akuta problemen med utträdesavtalet.
- Om man söker se hela den brexitproblematik, som dominerat det politiska livet i London sedan folkomröstningen midsommaren 2016, i ett bredare perspektiv kan man till att börja med konstatera att det rör sig om en av de allvarligaste inrikespolitiska kriserna på 100 år.
- Den har vidare genererat en potentiell konstitutionell kris för Förenade kungariket.
- Den har till slut förorsakat en mycket allvarlig situation för det regerande Torypartiet. Låt oss skärskåda dessa krisdimensioner i tur och ordning.
Storbritannien har sedan det första världskrigets slut stått inför ett antal svåra inrikespolitiska situationer. Den som ofta jämförs med brexit är Suez 1956 när dåvarande konservative premiärministern Anthony Eden tillsammans med Frankrike och Israel invaderade den samma år av Egypten nationaliserade Suezkanalen – bara för att kort därefter av USA och FN snöpligen tvingas lämna området.
Precis som idag handlade den uppskruvade debatten då egentligen om Storbritanniens roll i världen.
Men frågan är om inte brexit är den allvarligaste politiska krisen av dem alla, eftersom den genererat så starka känslor och polarisering bland väljarna och detta utan att någon nu vet hur processen skall sluta; ingen tänkbar lösning ser ut att kunna få majoritet.
De konstitutionella aspekterna av brexitprocessen markerades redan i resultatet av folkomröstningen 2016 då England och Wales röstade för att lämna EU medan Nordirland och Skottland röstade för att stanna. Brittiska regeringar reagerar instinktivt mot varje tendens till att skilja Ulster – som Nordirland ofta i korthet kallas – från resten av Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland.
Men irländarna själva, både i norr och söder, minns att under den senaste perioden av politiskt våld 1969–1998 dödades 3 500 människor.
Den ömtåliga s.k. Långfredagsuppgörelsen 1998, som ledde till ett slut på det politiska våldet i Nordirland, får inte påverkas av brexit. På många håll är man bekymrad över att en ny gräns skulle kunna leda till förnyade oroligheter. Omvärlden har kanske börjat glömma, men irländarna själva, både i norr och söder, minns att under den senaste perioden av politiskt våld 1969-1998 dödades 3.500 människor.
I Edinburgh funderar den lokala nationalistregeringen under premiärminister Nicola Sturgeon på om och i så fall hur man skall söka driva fram en ny folkomröstning om självständighet.
Den förra slutade ju 2015 med en seger för de som ville stanna i Det Förenade Kungariket. De rätt klara siffrorna 55-45 bidrog säkert till att dåvarande premiärministern David Cameron vågade föreslå en omröstning om EU året därpå.
Många skottar är självfallet missnöjda inför utsikten att man, trots det tydliga utfallet i EU-omröstningen, skulle tvingas lämna EU. Kanske kan denna utsikt stärka självständighetssträvarnas händer.
Å andra sidan måste Skottlands regering beakta att om den lyckas få till stånd en ny omröstning om Skottlands suveränitet tar den en stor risk. Ett andra nej inom en ganska kort tidsrymd skulle med all sannolikhet begrava frågan för överskådlig framtid – och dessutom troligen leda till att det skotska nationalistpartiet skulle förlora regeringsmakten.
Även om dryga 52 miljoner av Storbritanniens innevånare bor i England och endast 5 miljoner i Skottland, 3 i Wales och närmare 2 i Nordirland skulle en partiell upplösning av också denna union innebära den kanske största politiska katastrofen i modern tid. Detta skulle helt och hållet rita om den brittiska politiska kartan.
Det konservativa partiet har regerat Storbritannien under 2/3 av de senaste 100 åren. Det betraktar sig, med viss historisk hävd, som det statsbärande partiet. Det har framför allt under senare decennier redovisat en grundläggande oenighet om landets förhållande till Europa.
Detta har ju också reflekterat den ambivalens som praktiskt alla regimer alltsedan reformationen haft att kämpa med: är Storbritanniens intressen främst världsvida eller borde man satsa på ett europeiskt engagemang?
Harold Macmillan sökte slita denna tvist när han 1961 sökte medlemskap i EEC som det då hette. Men general de Gaulle, som var väl förtrogen med brittisk debatt, sade nej. 1973 lyckades emellertid, sedan de Gaulle lämnat scenen, Edward Heath och den mest proeuropeiska regering London någonsin haft (1970–1974) förhandla om inträde i EEC. Detta bekräftades i en folkomröstning 1975 – med de övertygande siffrorna 65-35 för att stanna.
Konservativa premiärministrar har länge försökt att överbrygga de motsättningar om det europeiska engagemanget som sedan Margaret Thatchers dagar hemsökt partiet.
Hittills har man lyckats undvika en sprängning. Utsikten att man skulle tvingas gå till nyval innan det ordinarie valet 2022 och risken för att Labour under den vänsterorienterade Jeremy Corbyn skulle komma till makten kan även nu, trots de starka motsättningarna om EU, hålla partiet samman. Men hur en acceptabel kompromiss mellan dem som vill stanna i EU och dem som, oavsett följderna, nästan till varje pris vill lämna unionen, skulle se ut är således idag skrivet i stjärnorna.
Och man har således endast knappa tre månader på sig: den 29 mars lämnar Storbritannien EU, med eller utan avtal.
Man behöver bara skumma anhängarnas argument under valkampanjen och ta del av eftervalsundersökningar för att inse att brexit är ett populismens uttryck, och potentiellt ett av de allvarligaste.
Brexitprocessen har självfallet betydande konsekvenser för brittisk och europeisk säkerhetspolitik samt för EU:s egen framtid. Dessa frågor diskuteras ingående i internationella media. I det föregående har vi dock uppehållit oss vid en del dimensioner av den interna diskussionen i Storbritannien som bildar en fond till de beslut som underhuset om någon vecka skall fatta.
Många har svårt att riktigt begripa hur britterna, som man vant sig att se som pragmatiska och rationella politiska aktörer, fått majoritet för den väg som man nu beträtt.
Brittiska kommentatorer har med viss rätt tidigare hävdat att deras valsystem med majoritetsval har utgjort ett effektivt skydd mot populistiska partier av det slag som finns i de flesta europeiska länder.
Men i gengäld har man fått brexitprocessen på halsen. Den är både ett utslag av den gammal brittisk debatt om förhållandet till Europa och en effekt av den populistiska våg i västvärlden som också fört Donald Trump till Vita Huset. Man behöver bara skumma brexitanhängarnas argument under valkampanjen 2016 och ta del av eftervalsundersökningar som gjorts för att inse att brexit också är ett populismens uttryck, och potentiellt ett av de allvarligaste.
Mats Bergquist är tidigare ambassadör i London (1997–2004), författare av bl.a. boken “Experimentet Blair” (2007), docent i statsvetenskap (Lund).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
