Krisen kring Brexit-avtalet i Storbritannien handlar inte särskilt mycket om handelspolitik och paragrafer i ett avtal. Den ingår i ett mönster vi ser i hela Europa av politiker som är oförmögna att hantera de växande orättvisorna.
Den brittiska premiärministern Theresa May sköt upp ett oundvikligt nederlag när hon på måndagen inställde underhusets omröstning om hennes Brexit-avtal.
Talmannen John Bercow var upprörd, menade att många ledamöter uppfattade det som »ohövligt« att parlamentet inte fick rösta om själva uppskovet. Det är en ögonblicksbild av en djup kris för det land där den parlamentariska demokratin en gång uppfanns.
Det som händer i Storbritannien kan beskrivas som att partisystemet kollapsat. Istället har vi två högljudda fraktioner: lämna EU eller stanna kvar – uppfattningar som skär genom de två stora partierna.
Måndagens underhusdebatt gav prov på en djup desperation i tonläget. Talare efter talare från både Tories och Labour gick upp och skåpade ut det på många sätt obegripliga avtal som May förhandlat fram, och som underhuset skulle ha sagt ett rungande nej till om hon inte skjutit på omröstningen.
Labourledaren Jeremy Corbyn hörde förstås till de som dundrade. Han vill ha makten, men ingen vet vad han skulle göra med Brexit om han blev premiärminister. Också May flyr från verkligheten när hon vill åka och tala med sina europeiska kollegor under några dagar. För vad vill hon uppnå med det?
Nya förhandlingar har EU-topparna sagt nej till. Att komma hem med några muntliga försäkringar kan knappast beveka den opinion som vill säga nej till hennes avtal.
Forskare menar att utan Tories hårda sociala nedskärningar skulle det kanske aldrig blivit en knapp majoritet för att lämna EU.
I det låsta läget nämnde flera ledamöter i underhuset en ny folkomröstning som en möjlighet, där alternativen skulle vara att rösta på Mays Brexit-avtal eller att stanna kvar. Det senare är en utväg som EU-domstolen öppnade för i ett utslag häromdagen. Men tänk om en ny folkomröstning skulle sluta som den förra?
Ett annat argument mot ännu en folkomröstning är att man då skulle släppa lös de destruktiva krafter, som duperade britterna senast om att det var hur lätt som helst att lämna. Och den djupa splittringen i opinionen förmodligen skulle bli ännu djupare.
Det är en splittring som i grunden inte handlar särskilt mycket om handelspolitik och paragrafer i ett avtal. Växande ekonomiska klyftor sliter isär det brittiska samhället. Forskare menar att utan Tories hårda sociala nedskärningar skulle det kanske aldrig blivit en knapp majoritet för att lämna EU i folkomröstningen för drygt två år sedan.
Vi ser ett mönster som går igen i flera europeiska länder, en oförmåga från politikerna att hantera de växande orättvisorna. Emmanuel Macron valdes som spännande motvikt mot den franska extremhögern, men hans liberala politik om skatter och pensioner har bäddat för de gula västarnas revolt.
I Sverige säger centerledaren Annie Lööf att hon vill minska Sverigedemokraternas inflytande. Men skulle den ultraliberala politik hon förordat i de nu havererade regeringsförhandlingarna verkligen genomföras skulle missnöjet öka och extremhögern stärkas.
Bara en ny ekonomisk politik, för att lyfta de utsatta och köra ut månglarna ur templet, kan minska de många sammanbrotten för demokratin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
