Debatt »Det gör ont att den fackförening som jag tillhört hela mitt vuxna liv legitimerar att turordningsregler och uppsägning med saklig grund urholkas och försvagas utan att det varit föremål för en bred diskussion och beslut i förbundet«, skriver Jan-Olov Carlsson, ordförande IF Metall vid Volvo Lastvagnar i Umeå som efter 40 år som fackligt förtroendevald tackar för sig.
Jag deltog nyligen på min sista kongress för IF Metall. Efter 25 år i IF Metalls avtalsråd är mitt förtroendeuppdrag över även där. Min fackligt verksamma period börjar närma sig sitt slut efter 40 år som förtroendevald. Det har aldrig varit fråga om en facklig karriär, ett begrepp som berör mig illa. Att ha vunnit förtroende bland medlemmar i fackliga val gör mig stolt.
Jag har inte alltid gått i takt med förbundets ledning. Många gånger har jag äntrat en talarstol för att uttrycka mig kritiskt. Inte för kritikens egen skull, utan för att jag tycker att förbundet i många frågor intagit en räddhågsen och undergiven position i förhållande till arbetsgivarna och kapitalet. För att inte tala om osjälvständigheten gentemot socialdemokratisk regeringspolitik på irrvägar.
Jag sörjer att visionerna är ersatta av pragmatismen, detaljerna övertrumfar helheten, och realpolitiken nära nog tagit död på ideologin. Men ändå. Trots de fel och brister jag sett har jag förblivit IF Metall trogen.
Skulle facken ha kunnat gjort mer motstånd mot marknadsliberalism, välfärdens utförsäljning och arbetsförhållanden som sliter ut människor i oförminskad takt? Mitt svar är ett definitivt ja.
Kritiken har också med åren ändrat karaktär, blivit mildare och innehåller större inslag av försonlighet. Tiderna är annorlunda. Det politiska landskapet har förändrats. Det är en stor skillnad i de värderingar som samhällsbygget vilade på i slutet av 70-talet jämfört med idag. Detta är ett krasst konstaterande. Men det är djupt oroväckande att det blir en ursäkt för att ge upp grundläggande fackliga värderingar.
Jag ställer mig frågan: kan de fackliga organisationerna också hållas som delansvariga för den samhällsutveckling vi har idag? Ett annat sätt att uttrycka samma fråga är: skulle vi ha kunnat ha gjort mer i motståndet mot marknadsliberalism, välfärdens utförsäljning och arbetsförhållanden som sliter ut människor i oförminskad takt? Mitt svar är ett definitivt ja. Den fackliga rörelsen hade kunnat bjuda hårdare motstånd. Vi hade kunnat vara tydligare som en alternativ samhällskraft för jämlikhet och solidaritet. Med ett perspektiv av 40 års fackligt arbete går det att se konsekvenserna av hur den förändrade fackliga maktanalysen påverkar praktiken. Den har påtagligt placerat oss på de maktutövandes sida och inte på de makterövrandes sida. När hörde vi senast begreppet demokratisk socialism uttalas?
IF Metalls extrakongress härförleden får illustrera var vi står idag. Trots att kongressen endast handlade om formalia och inte innehöll några beslut i sakfrågor blev slutklämmen i högsta grad ett officiellt ställningstagande i en kontroversiell facklig fråga. Utan debatt. Och utan möjlighet att ens kunna begära ordet eftersom det handlade om ett avslutande linjetal från Marie Nilsson.
IF Metalls ledning argumenterar utifrån att det nya huvudavtalet mellan Svenskt Näringsliv och PTK i huvudsak utgör en positiv utveckling. Parterna på arbetsmarknaden tar kommandot och visar var skåpet ska stå. Utan kompetensutveckling blir vi förlorare. För att uppnå detta krävs kompromisser. Vi kräver vår rätt att få vara med och utforma den nya lagen om anställningsskydd. Ungefär så. Det är ett sätt att beskriva skeendet.
Ett annat är att det är Centerpartiet och Liberalerna som genom januariöverenskommelsen dikterat förutsättningarna kring en uppluckring av anställningsskyddet. Denna viktiga del i berättelsen tycks vara förlorad för IF Metalls ledning. Det gör inte ont att vi tycker olika. Debatter och diskussion driver utveckling framåt. Det som gör ont är att den fackförening som jag tillhört hela mitt vuxna liv legitimerar att turordningsregler och uppsägning med saklig grund urholkas och försvagas utan att det varit föremål för en bred diskussion och beslut i förbundet. En sådan process har tidigare utlovats.
Nu är förbundets beslut i frågan fastställt utan att detta skett. Det gör inte bara ont, det smärtar. Medlemmarna gavs aldrig möjligheten att avslå eller konfirmera denna fackliga milstolpe. Ledningen gav sig själva det mandatet på en kongress vars enda punkt var att välja ny ledning.
Jan-Olov Carlsson, ordförande IF Metall vid Volvo Lastvagnar i Umeå
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
