ledare Det stora hotet mot tryggheten i arbetslivet är inte ungdomsförbund som vill avskaffa LAS utan att anställningstryggheten ifrågasätts av allt fler i moderpartierna. Istället för att rikta ljuset mot ungdomarna i CUF finns goda skäl att reflektera över ett misslyckat opinionsarbete.
Den väljare som för femton år sedan ville försämra tryggheten på arbetsmarknaden hade i praktiken inget parti att rösta på. Ungdomarna i Stureplanscentern var visserligen på krigsstigen mot fackföreningsrörelsen, men de avfärdades av ministrarna i alliansregeringen.
När Fredrick Federley drog igång en kampanj mot en facklig blockad av en salladsbar svarade den moderate arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin med att i Ekots lördagsintervju säga att ”Det här är en legitim konflikt och man har rätt att göra så här”.
Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg höll med och passade i en lördagsintervju senare samma vår på att ge stöd till Byggnads i den uppmärksammade konflikten i Vaxholm som då var uppe för prövning i EU-domstolen: ”Jag hoppas att Sverige vinner, och om Sverige vinner så vinner så innebär det att fackets agerande i Vaxholm godkänns.”
Att bygga relationer till de borgerliga ungdomsförbunden borde ha hög prioritet.
Men det var 2007. Sedan dess har synen på arbetsrätt, omställning och trygghet för arbetstagare förändrats radikalt i den svenska borgerligheten. Det som då var en ytterkantsposition bland vissa ungdomsförbund är idag mainstream i partierna på högerkanten. Att tjänstemannafacken, SACO och TCO, under samma tidsperiod vuxit med över 270 000 medlemmar har inte hjälpt.
Uppenbarligen har varken utbildning om hur arbetsmarknaden faktiskt fungerar, eller opinionsbildning om anställningstrygghet nått fram till nya generationer politiker på den borgerliga kanten. Det är en paradox på flera sätt.
Borgerliga väljare kommer i stor utsträckning från tjänstemannaleden. De borgerliga ungdomsförbundens medlemmar har ofta föräldrar som är medlemmar i något av tjänstemannafacken. Dessutom är det få organisationer som kan mäta sig med fackliga centralorganisationer när det gäller resurser till utbildning och opinionsbildning. Det har inte hjälpt, och det måste bli den verkliga lärdomen här.
”Du måste förstå att vi har kontakt med Svenskt Näringsliv, Almega och Timbro nästan varje vecka, men vi träffar aldrig några fackförbund.”
I den meningen från en rimligt central ungdomspolitiker jag pratade arbetsmarknadspolitik med för flera år sedan ligger antagligen en stor del av förklaringen till att anställningstryggheten är ifrågasatt. Näringslivets mångåriga arbete med att utbilda och påverka unga borgerliga politiker har gett resultat.
Federley och Stureplanscentern må ha varit avvikare för femton år sedan, men idag är deras linje borgerlig politik. Några av de som var ungdomsförbundare då sitter idag på centrala positioner i partierna. Många årgångar med samma näringslivspåverkan i bagaget står på tur.
Det finns inga andra lösningar än att ta upp kampen. Även om det är sent måste fackföreningsrörelsen nu ta sig an uppgiften att utbilda och opinionsbilda bland kommande generationer medlemmar och väljare. Att bygga relationer till de borgerliga ungdomsförbunden borde ha hög prioritet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
