Krönika Samtidigt som ännu en premiärminister ska installeras börjar allt fler inse vilka effekter Brexit fått. Och missnöjet växer.
Vid Tories årliga konferens nyligen framträdde Steve Baker, en tidigare hökaktig anhängare av Brexit. Nu bad han om ursäkt för detta och sa:
”Jag inser att jag i kampen för att få Storbritannien att lämna EU orsakat besvär, smärta och svårigheter”.
På Torykonferensen fanns även en stor slogan på väggen: GETTING BRITAIN MOVING. En bild av villrådigheten, att Brexit inte gett engelsmännen den frihet från Bryssels byråkrater som de drömt om, utan ofta mer pappersexercis, att nationen tappat fart och nu jäklar måste någonting stort göras.
Det hade därmed skapats ett behov av visionära men ogenomförbara skatteförslag. Ett sådant kastades nu plötsligt fram av den regering som efterträdde Boris Johnsons.
För att få fart på ekonomin skulle de rikaste britterna, de som tjänar mer än 150 000 pund, få 40 000 pund extra per år. En gigantisk upplåning till det redan starkt skuldsatta Storbritannien skulle finansiera det hela.
Kraven är begripliga, eftersom fattighushållens inkomstökningar de senaste tjugo åren stannat av
Förslaget vållade ett finansiellt och politiskt tumult och togs snabbt tillbaka. Men konsekvensen av den självförvållade krisen var att det konservativa partiet sårades dödligt.
Premiärminister Liz Truss avgång blev oundviklig, sedan opinionsmätningar spått att vid ett val riskerade hennes parti tappa 343 parlamentsplatser och bara få behålla 22.
De intressantaste opinionsmätningarna är kanske de som indikerar att britterna tröttnat på Brexit. Som den i somras, som sa att 52 procent tyckte det var fel att lämna EU och bara 36 procent att det var rätt.
Samtidigt som Liz Truss regering velat skänka ofinansierade skattesänkningar till de rikaste sker nu en rad demonstrationer för att protestera mot de allt mer orimliga levnadsomkostnaderna.
”Enough is enough” är ett slagord. Bland kraven finns högre löner, slängda energiräkningar, acceptabla bostäder åt alla och beskatta de rika.
Kraven är begripliga, eftersom fattighushållens inkomstökningar de senaste tjugo åren stannat av.
Tankesmedjan Legatum, ledd av en konservativ dam, beräknar att de med lägst inkomster ställs inför omöjliga val i vinter – mellan värme i huset, mat på bordet eller bränsle till bilen.
Häromdagen marscherade tusentals britter genom det centrala London med kravet att Storbritannien skulle återvända till EU.
Inte så konstigt med tanke på alla svikna löften som förekommit inför folkomröstningen. 2006 skrev till exempel Boris Johnson och två andra Tories en artikel i The Sun där de hävdade att med Brexit skulle NHS, den omhuldade statliga sjukvården, bli starkare, skolklasserna mindre och skatterna lägre. ”Vi kommer att ha mer pengar till våra prioriteringar, lönerna blir högre och bränsleräkningarna lägre”, lovade de.
En annan känd konservativ röst, Jacob Rees-Mogg, har tidigare aviserat att Brexit skulle öppna vägen för billigare mat.
Det har dessvärre på de flesta punkter blivit tvärtom – man har helt enkelt inte fått den fart på ekonomin som utlovats.
Sedan Brexit har BNP inom EU ökat med 8,5 procent medan det bara blivit 3,8 procent i Storbritannien. OECD kalkylerar att Storbritannien får den lägsta tillväxten inom G20-gruppen, med undantag för Ryssland. Britterna har rekordhög inflation, kanske 11 procent.
När man inte längre kan importera billig arbetskraft från Östeuropa har det blivit problem med skördarna, så ibland har det blivit tomma hyllor i matbutikerna.
Sjukvården är i kris. 6,1 miljoner britter väntar på sjukhusvård, sedan 39 000 sjuksköterskor och 8 000 läkare saknas, bland annat på grund av att arbetskraftsinvandringen stoppats. 40 utlovade nya sjukhusbyggen blir inte av.
Fiskeindustrins lönsamhet sviktar. Man tjänar bara 3 pund i timmen på fångsterna, sedan dieseln betalts.
Brexit har också skapat ett ohyggligt pappersarbete för mindre företag som vill handla med EU.
Ett exempel av många är den brittiske vinhandlaren Daniel Lambert. Han hävdar att Brexit blivit det största hotet mot hans affärer på 30 år. Lambert har nu beslutat lämna Storbritannien, sedan allt pappersarbete skapat ett hål i räkenskaperna på 150 000 pund. Nu flyttar han med familj till Montpellier i Frankrike. Där ska de starta en firma som exporterar vin till hans tidigare företag i Wales. Med den omvända vägen skulle den dyra pappersexercisen minska dramatiskt.
Globala företag som Zara, Decatlon och IKEA har i genomsnitt 50 procent högre priser i Storbritannien än inom EU.
De ibland sex timmar långa bilköerna från Dover över till franska Calais, för att alla pass ska stämplas, är ännu en bild av att den byråkrati britterna velat bli av med i själva verket förstärkts.
Den brittiska journalisten John Harris skrev nyligen i The Guardian: ”Storbritannien har långsamt vaknat upp till sanningen. Brexit har gjort oss fattigare, på glid och ensamma”.
Men vad är alternativen? Just nu förs idén fram om att britterna skulle kunna ingå i EU:s inre marknad, ungefär som Norge. Frågan är bara om det gamla stolta imperiet skulle nöja sig med en så enkel lösning.
Men att vandra vidare från där man är nu kan bli fasansfullt. Ohyggliga belopp, det talas om 60 miljarder pund, måstes sparas in av den senaste premiärministern Rishi Sunak.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
