debatt Stockholms stad kommer få en stark ställning som både planeringsmyndighet och markägare vid bostadsbyggande på Bromma flygplats. Det är viktigt att staden då inte gör om misstaget med Norra Djurgårdsstaden – utan bygger för alla, skriver Jonathan Metzger, professor vid KTH.
Regeringens besked om nedläggning av Bromma Flygplats välkomnas av många. Flygplatsen har sedan länge spelat ut sin roll som transportnod och framstår idag enbart som en utrymmeskrävande och bullrig otidsenlighet mitt i en modern, tätbebyggd stad.
Beslutet är dock även viktigt ur ett lokalt stadsbyggnadsperspektiv. Stockholms stad har ett enormt behov av nya bostäder. Enligt stadens eget bostadsförsörjningsprogram behövs det omkring 7000 nya bostäder om året för att täcka framtida behov – och då är inte ens den existerande bostadsbristen inräknad!
Samtidigt som staden siktar på en hög takt i bostadsproduktionen har man också som mål att främja social hållbarhet i stadsbyggandet. Det finns många, delvis motstridiga, uppfattningar om vad som egentligen utgör social hållbarhet, men enligt stadens egen definition handlar det om att ”skapa en levande stad där alla kan bo, att fysiskt koppla samman staden och att uppnå socialt blandade stadsdelar med olika bostads- och upplåtelseformer.”
I Stockholm, en stadsbyggnadsmässigt mogen storstad, är det svårt att hitta bra mark att bygga på. Särskilt utmanande är att få fram större sammanhängande markområden som ger förutsättningar för ett genomtänkt helhetsgrepp i planeringen.
Det stora och byggnadstekniskt relativt okomplicerade område som blir tillgängligt när Bromma Flygplats läggs ner erbjuder därför en unik möjlighet som inte kommer att komma igen under överskådlig framtid. Ur ett socialt hållbarhetsperspektiv är det helt avgörande att man inte försitter denna möjlighet att bygga framtidens inkluderande stad. Men för det krävs ett nytänkande i hur Stockholms stad arbetar med stadsutvecklingsfrågor.
När staten återlämnar marken till Stockholms stad så kommer staden att få en mycket stark ställning i den dubbla rollen som både planeringsmyndighet och markägare.
Norra Djurgårdsstaden är det senaste större stadsomvandlingsområde där kommunen har haft dessa dubbla roller. I utvecklingen av det området har man haft en hög ambition på miljösidan – men samtidigt har man helt misslyckats när det gäller områdets sociala hållbarhet. De insatser som för närvarande planeras i stadsdelen kring sådana frågor utgör i det närmaste en parodi.
Följaktligen utvecklas Norra Djurgårdsstaden idag till en väldigt trevlig, men också mycket exklusiv – och exkluderande – enklav, där nivån på boendekostnaderna utestänger en stor del av dem som är i mest akut behov av en ny bostad.
Orsakerna till detta misslyckande framställs i klarspråk i en nyligen publicerad rapport från stadens egna verksamhetsrevisorer. I den konstateras att kortsiktig och snävt definierad ekonomisk nytta tillåts trumfa ambitionen att bygga en inkluderande stad där även ekonomiskt svagare grupper kan få tillgång till en kvalitativ bostad i en god och hållbar livsmiljö.
Vad som idag saknas är bostäder med hög kvalitet i välgenomtänkta livsmiljöer, men med en rimlig prisbild som gör dem tillgängliga även för en undersköterska, busschaufför eller fritidspedagog.
Om inte staden förändrar sitt sätt att arbeta med dessa frågor finns det en överhängande risk att ekonomiskt svagare grupper kommer att utestängas även från den framtida stadsdelen vid Bromma flygplats. För att kunna undvika ett sådant monumentalt misstag bör man inom staden tänka om i grunden kring hur man bedriver sitt stadsutvecklingsarbete.
Det arbetssätt för stadsutveckling som sedan 1990-talet dominerar i Stockholm är känd som ”Stockholmsmodellen”. Genom denna organisationsmodell lämnar staden i hög grad över taktpinnen till marknadens dominerande aktörer, de privata fastighetsutvecklingsbolagen. Politikerna i Stadshuset sitter formellt fortfarande på den beslutande makten men väljer att ge bolagen – som framför allt värnar sina ägares vinstintressen – en avgörande roll i att påverka vad som byggs var och framför allt – för vem.
När Stockholmsmodellen växte fram under 1990-talets byggkris bidrog den till att ta vara på det lilla produktionsintresse som ändå gick att vaska fram från fastighetssektorn. Men idag leder den mest av allt till att byggandet fokuseras på de marknadssegment där det finns störst avkastningsmöjligheter: väldigt dyra bostadsrätter (eller, ibland, väldigt dyra hyresrätter) som enbart en väldigt liten grupp har råd med.
På så sätt åsidosätts en stor del av dem som är i desperat behov av en ny bostad. Vad som idag saknas är ju framför allt bostäder med hög kvalitet i välgenomtänkta livsmiljöer, men med en rimlig prisbild som gör dem tillgängliga även för en undersköterska, busschaufför eller fritidspedagog.
För att även dessa gruppers behov av en bra bostad ska kunna mötas krävs att staden överger Stockholmsmodellen. Man måste i mycket högre grad börja använda marken och de kommunala bostadsbolagen som strategiska resurser för att styra mot en inkluderande stadsbyggnad i stället för att kortsiktigt maximera sina intäkter.
De juridiska förutsättningarna för detta är snåriga. Samtidigt har andra kommuner som Örebro och Uppsala visat att det är möjligt att ta ett fastare och mer proaktivt grepp om stadsutvecklingsprocessen än vad som generellt görs i Stockholm idag.
Nu måste staden lära sig av sina tidigare misstag, såsom den exkluderande sociala miljö som håller på att skapas i Norra Djurgårdsstaden. Det måste bli rätt från början den här gången. Den här möjligheten att kraftsamla för att utveckla en genuint inkluderande, socialt blandad och ekologiskt hållbar ny stadsdel inom Stockholms stads kommungränser kommer inte att komma igen – åtminstone inte inom vår livstid.
Jonathan Metzger, professor i urbana och regionala studier vid Institutionen för Samhällsplanering och Miljö, KTH.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
