Brottsoffer med utländsk bakgrund diskrimineras

debatt Tänk dig att du är utsatt för hot, kontroll, kanske även våld av din partner. Och när du väl bestämmer dig för att söka hjälp hos myndigheter möts du av misstro, fördomar och kanske till och med diskriminering. Tyvärr är det en verklighet för alltför många, och det måste ändras, skriver Zenobia Rizvi.

Idag, 10 december, är det FN:s dag för mänskliga rättigheter. Och visst värnar vi väl i Sverige om att grundläggande rättigheter såsom att leva fritt från våld och att behandlas lika uppfylls? Det är också något som ingår i regeringar, myndigheter och kommuners ansvar att följa.

Till och med augusti i år hade 8 970 kvinnor anmält att de misshandlats av sin partner. Andelen som uppger att de blivit utsatta för hot och våld är störst bland utrikesfödda kvinnor och mörkertalet är stort. I en studie som vi själva deltog i, beskrev våldsutsatta kvinnor med utländsk bakgrund i våra skyddade boenden hur möten med myndigheter inte fungerat bra. Kvinnorna beskrev en känsla av misstro från polisen, och att socialtjänsten inte hade gjort något trots flera kontakter i samband med att de hade utsatts för våld.

Språksvårigheter och bristande kunskap om sina rättigheter kan skapa ett djupt beroende till våldsutövaren vilket gör tröskeln till att få hjälp och stöd extra hög. När en person med de förutsättningarna tar kontakt med en myndighet i hopp om att få stöd, är ett lyhört och respektfullt bemötande baserat på förståelse livsavgörande. Konsekvenserna av att istället mötas med misstro och diskriminering kan bli enorma. Det förstärker de här personernas utsatthet och kan leda till att de inte söker stöd, få dem att stanna kvar eller gå tillbaka till sin förövare. Det är också sannolikt att de inte får det stöd och de insatser som de faktiskt behöver och har rätt till, och som myndigheterna har ett ansvar att ge dem.

Dåligt bemötande och diskriminering sker ofta omedvetet och kan ha praktiska orsaker.

Självklart har vi alla fördomar som påverkar oss i vår vardag, även de som jobbar på en myndighet. Och dåligt bemötande och diskriminering från dem sker ofta omedvetet och kan ha praktiska orsaker. Det kan handla om att personal inte har tid att ställa rätt frågor eller ge viktig information. Men myndigheter har i uppdrag att skydda oss invånare, och personalens bristande tid, kunskap eller förutfattade meningar ska inte få påverka bemötandet eller besluten som fattas. Det gäller speciellt i frågor som kan resultera i liv eller död.

Det är en mänsklig rättighet att leva fritt från våld, och alla ska få den hjälp de behöver, och har rätt till. För att uppfylla sitt uppdrag behöver myndigheter arbeta aktivt med bemötandet av personer som är utsatta för våld, och motarbeta den diskriminering som alltför många möter. Det handlar om att se personen, och inte fastna i de strukturer eller kategorier någon tillhör. Några konkreta aktiviteter som vi ser som nödvändiga är:

• att socialtjänst, polis och Migrationsverket behöver bli bättre på det förebyggande arbetet: att synas på olika platser och berätta om sitt arbete och hur det går till. Det är viktigt att skapa förtroende för myndigheter som ska erbjuda stöd och hjälp.
• att utbildning sker kontinuerligt för att säkerställa att personalen på myndigheter utgår från personens behov och är lyhörda för deras utgångsläge samt har tid och möjlighet att pedagogiskt förklara situationen och processer.
• att myndigheter jobbar aktivt med att ta fram olika typer av informationsmaterial om sitt arbete, ansvar och  processer som sprids på olika språk.
• att myndigheter blir bättre på att samarbeta med civila organisationer och tar hjälp från experter på bemötande.

Zenobia Rizvi 
verksamhetschef på Somaya kvinno- och tjejjour