Inför årets valrörelse trodde många på en våg av euroskepticism och att alla partier skulle anpassa sig. Det blev helt annorlunda. Alla partier har starka parlamentariker som tar plats och driver kampanj för att kryssas. Opinionen är mer positiv än på länge. De EU-fientliga har motvind: Junilistan har kraschat, Vänsterpartiet dåliga opinionssiffror och Sverigedemokraterna ser chanslösa ut. Allt medan Miljöpartiet har lämnat utträdeskravet och verkar belönas av väljarna.
Att läsa fyra borgerliga valmanifest inför valet ger samma intryck. Det ängsliga och försiktiga från Europaparlamentsvalet 2005 är bortblåst. Då var kraven luddiga och hållningen tillkämpad. Det enda parti som fortfarande vacklar omkring utan färdriktning är Moderaterna.
Hårdast blåser korsdraget hos Centern. De har anlitat pigga copywriters som hjärnstormat fram "Europas förenta krafter". Partiet vill nu omvandla EU "från den stora byråkratin till den stora demokratin". Vad det egentligen innebär – rimligen ett annorlunda Lissabonfördrag – får vi inte veta.
Man kan förenklat säga att Centern vill ha ett kreativt EU (av spirituella pr-byråer), Kristdemokraterna ett tryggt EU (av glada kärnfamiljer) och Folkpartiet ett EU (av stränga poliser) som försvarar sig mot mc-gäng. Alla förenas av att de på en massa områden vill öka unionens makt och dra in nya områden: FP vill att EU ska bygga snabbjärnvägar, KD införa lag mot sexköp och C avskaffa abortförbuden. Brysselfobin är som bortblåst.
Förra gången hade Moderaterna ett pinsamt manifest som någon krafsat ner i en taxi på väg till Arlanda. Den här gången har de ett pinsamt manifest som är på 36 mödosamma sidor – längre än de andra tillsammans. Pinsamt för den pompösa tonen om det egna partiet (och bitterheten mot socialdemokratin), pinsamt för antipolitiska ord om "den svenska linjen" och pinsamt för uppenbar orwellianska om arbetsmarknaden. Det senare genom att vara mot det krav som parlamentet redan har riktat till kommissionen att skriva om utstationeringsdirektivet. Men med argumentet att en omarbetning hotar kollektivavtalen – när det är precis tvärt om.
De borgerliga har ett gemensamt krav som kommer att bli viktigt i valrörelsen: Rätten att välja sjukvård fritt i vilket EU-land man vill. Det är en symbolfråga med offensiv kraft. Men deras svaga punkt är antagligen större, nämligen krisen. KD har vissa krav om kontroll över finansmarknaderna. Men ingen tacklar frågor om unionen kan ha en krispolitik, hur fattigdomen ska bekämpas, hur köpkraften kan höjas. Frågorna om den stora Europapolitiska utmaningen är helt obesvarade. Alla öppna fönster stängs och korsdraget upphör. Det är allianspartiernas största problem – och det är gemensamt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
