Anders Borg mår alldeles utmärkt av att den ekonomiska politiken har avpolitiserats. S måste bryta detta.
Både moderater och socialdemokrater intygar att jobben är valets viktigaste fråga. Men om talet om full sysselsättning mer eller mindre är bluff? Om politikerna inte kan sänka arbetslösheten, eftersom de är fjättrade av konstiga teorier som ekonomerna prackat på dem?
Det var det heta ämnet för onsdagens Uppdrag Granskning.
Det som främst synades i TV var myten om att det skulle finnas en slags jämviktsarbetslöshet. Ekonomer yxar till en siffra, i dag 6–7 procents arbetslöshet. Sjunker arbetslösheten under den nivån, i Sverige i dag 350 000 personer, påstår man att det skulle betyda en farlig inflation. Riksbanken måste då höja räntan så att arbetslösheten kan pressas upp till den tänkta jämviktsnivån.
Man kan säga att ”jämviktsarbetslösheten” är ett nationalekonomiskt knep för att se till att en hög arbetslöshet är någonting fullständigt normalt. Det hjälper inte att andra tunga ekonomer i årtionden har förklarat att det är trams och att de studier som gjorts – Uppdrag Granskning citerade i går en holländsk forskare – visar att teorin är obevisad.
”Jämviktsarbetslösheten” är bara en i raden av nationalekonomiska modeller som saknar förankring i verkligheten. Betyder hög a-kassa hög arbetslöshet? Sambandet är obevisat. Måste lönerna sänkas för att arbetslösheten ska sjukna? Mest ideologi.
Vad vi däremot vet är att nationalekonomin återgått till 1920-talets teoribildning. Nu är det återigen den neoklassiska jämviktsteorin som gäller. Klämmer man bara åt löntagarna och gör ingenting, så kommer allt att blir bra av sig själv.
Men det blev inte alls bra på 20-talet. Vi fick den stora depressionen och nazismen. Det fullständigt horribla i att historiska misstag i den ekonomiska politiken då går i repris i dag beskrivs på ett lysande sätt i Kent Wernes nya bok ”Ofärdsland” (Atlas).
Det finns emellertid ett tabu i valrörelsen att diskutera den ekonomiska politikens uppenbara avigsidor.
Om kampen mot inflationen är skälet till att vi behöver en hög arbetslöshet, men prisökningarna ligger långt under målet om 2 procent, borde vi inte se till att höja inflationen till 2-3 procent? Inte minst med tanke på att riksbankens kamp mot en inflation som inte funnits uppskattningsvis har betytt 50 000–75 000 i onödan arbetslösa.
Men ramaskriet mot detta har uteblivit. Det är i dag precis som på 20-talet då ekonomerna nöjt konstaterade att den ekonomiska politiken har ”avpolitiserats”.
Den som drabbas hårdast av detta är inte Moderaterna. Borg är nog nöjd. Men på samma sätt som på 20-talet har Socialdemokraterna fjättrats av ekonomernas felaktiga teorier och partiet mår inte bra av det.
Man behöver en ny Ernst Wigforss, en tänkare som på samma sätt som då förmår bryta med den ekonomiska ortodoxin, och satsa på en politik för ökad efterfrågan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
