Ekonomi Ärvda pengar har blivit nästan lika viktigt som arbete.
“Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru.”
Inledningen till Stolthet och fördom är från 1813, men ämnet rykande aktuellt.
En ärvd förmögenhet är snart lika viktigt som på Jane Austens dagar.
Som Austenfansen vet löste det sig för åtminstone två av mrs Bennets fem döttrar, som fick både kärlek och välstånd via sina friare.
Tidiga 1800-talets England borde kännas avlägset. Men icke!
Den som turistvandrat i Londons idylliska citykvarter vet förmodligen att det är omöjligt att bo så där
Ärvda pengar har blivit nästan lika viktigt som arbete och arvtagare lika attraktiva i dagens rika ekonomier som på 1800-talet, skriver The Economist i en kritisk analys i marsutgåvan 2025, om fenomenet de kallar “The new Inheritocracy” och “The alarming rise of hereditary wealth”.
Boomen påverkar redan äktenskapsmarknaden i USA, där allt fler 20-30-åringar talar öppet om nödvändigheten att gifta sig rikt.
Tidningens undersökning visar att ärvda inkomsters andel av BNP i ett urval av utvecklade ekonomier har fördubblats sedan mitten av förra seklet. De utgör nu runt 10 procent, i Italien hela 15 procent.
I Tyskland har de tredubblats sedan 1970-talet. Även i Sverige motsvarar arvsflödena ungefär 10 procent av BNP, en fördubbling från 1990-talet till 2020-talet.
Sammantaget leder det till att växande förmögenheter koncentreras på allt färre individer.
Den som turistvandrat i Londons idylliska citykvarter, eller myst med Emily i Paris, eller med väninnorna i den gamla New York-serien Sex and the City vet förmodligen att det är omöjligt för de rätt så lågavlönade huvudpersonerna att bo så där.
Inte ens den högst avlönade procenten har numera råd med bostäder i metropolernas centralare delar utan ett arv, eller lånestöd från mamma-pappa-banken, den som ser till att priserna hålls i topp. Om den funnits på marknaden hade den varit bland de tio största, i alla fall i USA.
Tre faktorer driver på utvecklingen:
- Allt mindre familjer, så att arven delas på färre.
- Åldrande befolkningar och allt fler rika. Fler har haft tid att samla på sig förmögenhet.
- Långsammare ekonomisk tillväxt. Sjunker BNP så ökar arvens andel i förhållande till vanligt folks inkomster.
Tyskar över 65 år, en femtedel av befolkningen, äger en tredjedel av landets välstånd. Motsvarande grupp amerikaner utgör lika stor andel och äger hälften av förmögenheterna.
Den nya husägarklassen motiveras inte att arbeta eller uppfinna, när de kan förlita sig på arvet. Precis som på Jane Austens tid.
De arvslösa och lågavlönade, som lämnas alltmer bakom, ser hur omöjligt det är att sätta bo utan överskuldsättning. En växande grupp kan inte bilda familj.
När ett eget hem och ett bra, bekvämt liv känns omöjligt kommer drivkrafterna som ska stimulera unga arbetare att förtvina. Missgynnade grupper med systemet emot sig kommer sluta rösta på huvudfårans politiska partier. En utveckling vi redan ser i många av de aktuella länderna.
Om matchmaking slår företagande kommer innovationsförmågan att avta, vilket den redan gjort överallt i den rika världen, konstaterar the Economist, som betonar att utvecklingen inte enbart eller ens huvudsakligen handlar om hyperrika. Den drivs av att någon ärver ett från början helt vanligt hus, köpt av en helt vanlig löntagare men som i ett allt hetare område blivit skattebefriade guldklimpar i extremt segregerade metropoler.
Arvsväldet utmanar inte bara idealet om meritokrati, att flit och hårt arbete lönar sig, utan hotar själva kapitalismen, som ska få företagandet att blomstra, skriver Economist, som varnar för fortsatt långsam ekonomisk tillväxt när bästa sättet att bli rik inte är att jobba hårt utan att gifta sig rätt:
“Kommande år kommer världen skåda en uppkomst av en arvinge-klass som blir ännu mer varaktig än godsägararistokratin under Austens dagar. Vilken lycka – för somliga”.
Hotet mot kapitalismen kommer med andra ord inte från ohemula löntagare, utan från arvingar som är på väg att kväva den.
Ett samhälle där ensamstående mammor blir av med sitt extra bostadsbidrag och folk tränger ihop sig i pyttelägenheter eller bor dyrt i andra hand är också en effekt av bostadsbubblans samhörighet med allt fetare arv, gynnandet av kapitalskatter och bevarande av privilegier. De skenande huspriserna knuffar dem med måttliga inkomster ännu längre bort från att sätta bo till ett rimligt pris. I en värld där arv och kapitalinkomster gynnas så extremt blir även en bra löneinkomst helt otillräcklig.
Tidningen Economist har fyra förslag för att återupprätta länken mellan arbete och välstånd:
- Återinför arvsskatten.
- Bygg många fler hus på rätt plats.
- Inför »tillräcklig uttaxering« av skatt på egendom, i synnerhet dem med stora landområden. Det kommer att bryta den destruktiva prisutvecklingen, minska hushållens skulder och sänka priserna till överkomliga nivåer.
- Stimulera tillväxten i Europa så att andelen ärvda förmögenheter minskar i ekonomin.
Är det någon som ser det komma?
Arvsskatt verkar vara en fullständigt död fråga, även om Economist pläderat för den länge.
Däremot vore det fullt möjligt för Storbritanniens premiärminister Keir Starmer med stabil Labour-majoritet, utbredd fattigdom och enormt många rika landägare att höja fastighetsskatten.
Jane Austens värld har även kommit till Sverige.
Magdalena Andersson borde kunna ta hem debatten i en fråga som handlar om att få ekonomin att blomstra, rätten till ett eget bo och ett värdigt liv.
Liv Beckström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
