debatt Efter regeringsuppgörelsen mellan S, Mp, C och L är behovet av en gamechanger för arbetarrörelsen tydligare än någonsin. Möjligheterna för en ny ekonomisk politik är egentligen mycket stora. Redan under 2019 tvingas Socialdemokraterna och Vänsterpartiet välja mellan två oförenliga budgetmål, då målet för bruttoskuld och ”skuldankaret” krockar.
Riksdagsvalet 2018 var en ilsket röd varningssignal för svensk arbetarrörelse. Trots en allt mer arbetarfientlig och klimatfientlig politik så växte såväl Sverigedemokraterna som den traditionella borgerligheten. Att Vänsterpartiet går fram med drygt två procentenheter är bra men ändrar inte helhetsbilden för arbetarrörelsen.
Vi hävdar att en viktig förklaring är att arbetarrörelsens båda partier bundit sig för en ekonomisk politik som prioriterar budgetöverskott och skuldminskning. Det manifesteras av de regler om överskott i offentliga finanser som Socialdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet är överens om, och som även Vänsterpartiet anslutit sig till.
Det är regler som omöjliggör för arbetarrörelsen att gå fram med ett program som på allvar åtgärdar bostadsbrist, behovet av en fungerande järnväg och satsning på sol- och vindkraft och andra angelägna klimatsatsningar. De snävar också in möjligheterna till välfärdssatsningar på skola och sjuk- och äldrevård.
Budgetreglerna strider också mot den ekonomiska politik arbetarrörelsen fört under tidigare perioder. Under andra ledare, från Ernst Wigforss till Olof Palme, prioriterade Socialdemokraterna välfärd och samhällsinvesteringar före budgetöverskott. Och alltid med stöd av Vänsterpartiet.
Snart tvingas Socialdemokraterna och Vänsterpartiet välja mellan två oförenliga budgetmål. Det är en skiljeväg som inget av partierna hade förutsett.
Men snart tvingas Socialdemokraterna och Vänsterpartiet välja mellan två oförenliga budgetmål. Det är en skiljeväg som inget av partierna hade förutsett. Uppgörelsen från juni 2016 om ramarna för finanspolitiken innehåller två mål. Det ena är kravet på ett årligt överskott i offentliga finanser motsvarande en tredjedels procent av BNP. Det andra är ett så kallat ”skuldankare” som innebär att den offentliga sektorns bruttoskuld bör stanna vid 35 procent av BNP. Inte mer, men inte heller mindre. En lägre skuld skulle nämligen gå ut över nödvändiga investeringar och göra att penning- och kapitalmarknaderna fungerar sämre, är motiveringen.
Det skulle inte bli något problem att sträva efter båda dessa mål, antog de partier som stod bakom överskottsuppgörelsen. Men det blev det. Att den ekonomiska politiken så hårt prioriterat lägre skuld gör att målet om 35 procents bruttoskuld underskrids redan 2019, enligt Finansdepartementets prognoser.
Då ställs både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inför ett vägval, vilket mål är viktigast? För att hålla skulden vid 35 procent av BNP krävs nämligen ett budgetunderskott på cirka 30–50 miljarder kronor per år eftersom skulden mäts som andel av en växande BNP. Budgetöverskott och stabil bruttoskuld blir oförenliga mål.
Arbetarrörelsen behöver snarast göra sig av med hela det regelverk som budgetöverskott och skuldankare är delar av. Det står för en förlegad, ålderdomlig och rigid syn på ekonomisk politik och står i vägen för de mål för vilka arbetarpartier och fackföreningar en gång bildats.
Men det betyder inte att det är meningslöst vad Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väljer att prioritera när det nuvarande regelverkets två mål inte längre går att förena. Alla progressiva krafter bör hjälpas åt att sätta press inför detta vägval. Och budskapet måste vara kristallklart. ”Nu har minskad statsskuld prioriterats länge nog. När skulderna nu nått en nivå ni själva anser vara skadlig är det dags att byta kurs. Låt pengarna gå till kortare köer i sjukvården, bättre äldreomsorg, yrkesutbildning för nyanlända, fler bostäder och ett järnvägsnät där tågen kommer i tid!”
Ute i världen är den nyliberala dominansen över den politiska agendan över. I det tomrum den lämnar efter sig strider högernationalism och progressiv politik om utrymmet. Men i svensk arbetarrörelse dröjer sig nyliberala föreställningar kvar. Socialdemokraterna går högerut och till och med Vänsterpartiet sluter upp bakom budgetregler mer åtstramande än EU:s regelverk, vilket partiet annars kallar ”lagstadgad högerpolitik”.
Arbetarrörelsen behöver en ny ekonomisk politik som kan vända utvecklingen. Och det brådskar.
Anders Nordström, socialdemokrat, politisk sakkunnig i socialdemokratiska riksdagskansliet och regeringskansliet 1995-2006.
Jonas Karlsson, vänsterpartist, ersättare i partistyrelsen och riksdagen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
