Bullets skjuter oss rakt i hjärtat

Filmen speglar svårigheten i det förebyggande arbetet. Men en sak går att säga säkert: utan mer resurser kommer kommunerna inte klara det. 

Två små barn ligger och sover, med sin barnvakt emellan sig. Plötsligt kastas en handgranat in genom fönstret. Av en osannolik tur studsar handgranaten på en soffa och rullar till andra änden av rummet innan den exploderar. Explosionen trasar sönder barnvaktens en fot, men hon dör inte. Ingen dör. Den här gången.

Men faktum är att det dödliga våldet kommer allt närmare barn.

P3 Krims skickliga reportrar Linus Lindahl och Mariela Quintana Melin beskriver hur gränserna för det de kriminella gängen anser acceptelt ständigt flyttas fram. Gängens moral förskjuts. Att skjuta någon på öppen gata, att ge sig på någons syskon, någons förälder eller flickvän: förr tabu, nu vardag.

Mamman som blev skjuten med sin bebis i famnen på Ribersborg i Malmö 2019, 12-åriga Adriana som blev skjuten när hon smitit ut i sommarnatten för att äta pommes på MacDonalds. Dessa händelser var undantag när de inträffade, men det är ofrånkomligt att fler och fler människor som bara råkar vara i vägen för uppgörelser och hämndaktioner blir skjutna, skadas i sprängningar eller av handgranater. Det är ofrånkomligt att fler syskon, föräldrar och släktingar blir måltavlor.

Polisen har fått mer resurser, ja, men i både filmen Bullets och i verkligheten kommer de in på slutet, när det redan är för sent

Situationen är förtvivlad, och det är obegripligt att vi som samhälle inte lyckas mobilisera för att stoppa det.

Inte minst eftersom våldet så tydligt drabbar barn.

Ett sådant barn har huvudrollen i Peter Pontikis lysande film Bullets som har premiär i dagarna. De flesta skådespelarna är amatörer, hämtade från Husby och Kista där filmen också spelats in.

Polisen har fått mer resurser, ja, men i både filmen Bullets och i verkligheten kommer de in på slutet, när det redan är för sent. När polishelikoptrarna börjar hovra över Husby vet alla: nu har det hänt igen, nu är det för sent. Igen.

I Bullets skildras de andra, de som inte är poliser men som skulle kunna vara räddningen, och som ofta är det, men som alltför ofta lämnas ensamma, de som samhället sviker. Den ensamstående, trångbodda mamman som kämpar förtvivlat för sin son. Hon gör vad hon kan, men hon kan ju inte hålla honom inlåst, hon måste släppa iväg honom till skolan. Och där, i skolan, finns lärare som lämnats med en övermäktig uppgift.

Bullets skildrar läraren i den utsatta skolan, det ingår inte i arbetsbeskrivningen att göra hembesök, men han gör det ändå, han gör det han kan, det han upplever att han måste. Bullets skildrar socialtjänsten, som inte har resurser att agera innan våldsspiralen gått för långt. Då blir det ett pliktskyldigt samtal: fyll i den här blanketten om du vill flytta härifrån.

För varje krona vi lägger på polisen och rättsväsendet borde vi lägga en krona på det förebyggande arbetet. Det var också Socialdemokraternas vallöfte.

Men det var inte Magdalena Anderssons lag som vann valet. Istället vann SD:s repression. Och Moderaternas besatthet av skattesänkningar. Nu minskar resurserna till skolan, istället för att öka. I Stockholm väntar dramatiska nedskärningar de kommande åren. Samma sak med socialtjänsten. Och den ekonomiska krisen är bara en dålig ursäkt. Svensk ekonomi är urstark, ändå vill regeringen inte kompensera kommunerna för prisökningarna. Skattehöjningar för att finansiera de 10 miljarder och de 10 000 fler som jobbar förebyggande, som Akademikerförbundet SSR krävt, finns inte på kartan, finansminister Elisabeth Svantesson väljer istället att passivt se på när skatten för höginkomsttagare sänks. Och faktum är att regeringen förbereder en lag som ska göra det svårare även för kommunerna att höja skatten. Tidöavtalet vill komma till rätta med ”högskatteproblematik” i kommunerna.

Vad sägs om att komma till rätta med våldsproblematiken, istället?

Bullet är fiktion, och brännande verklighet. Det vet vi från Evin Cetins intervjuer i drabbande Mitt ibland oss, från Diamant Salihus Tills alla dör, från avsnitt efter avsnitt av P3 Krim. Frågan är: hur mycket mer behöver vi veta innan vi agerar?

En sak är säker: med den här regeringen kommer det att bli värre.