Sedan Saffranrevolutionen 2007 slogs ned i blod, har den burmesiska regimen tagit flera steg för att närma sig Väst. Steg som marknadsförts som demokratiska reformer.
År 2008 hölls till exempel en folkomröstning om en ny konstitution som skulle minska militärens makt. Omröstningen fördömdes av omvärlden. Men den lät general Than Shwe träda i bakgrunden och den nya ledningen under Thein Sein byta uniformerna mot civil förklädnad. Den nya konstitutionen ger samtidigt automatiskt militären presidentposten samt tre viktiga ministerposter, bland annat den för kontroll av gränsområden.
Militären kontrollerar alltid minst 25 procent av parlamentet och har veto mot konstitutionsändringar. Aung San Suu Kyi kan aldrig bli president. Landets överbefälhavare har rätt att när som helst upplösa parlamentet och utlysa undantagstillstånd. Valresultat måste godkännas av en kommission vars ledamöter är höga officerare. Konstitutionen stänger också möjligheten till en förbundsstat, en lösning som skulle kunna lösa de blodiga krig som rasar i gränsområdena mot Kina.
Nästa “demokratireform” kom 2010. Ett “val” hölls där endast kandidater stödda av militären deltog. Aung San Suu Kyis parti NLD bojkottade valet.
En tredje våg av ”demokrati” har nu sköljt över Burma. Politiska fångar har frigivits, däribland Aung San Suu Kyi, även om 800 fortfarande sitter fängslade. Aung San Suu Kyis parti tillåts delta i ett fyllnadsval som berör 48 av parlamentets 659 platser (7 procent). Säkerhetstjänsten har gått från att trakassera oppositionen till att övervaka den på avstånd.
Är detta skäl nog att häva sanktioner, något som röster i både EU och USA nu föreslår. Svaret är definitivt nej. I själva verket kan sanktionerna mot Burma vara ett exempel på när sanktioner fungerat som avsett.
En av världens främsta Burmaexperter, svensken Bertil Lintner, har läst ett strategidokument från 2004, skrivet av en burmesisk militärforskare alternativt en militär think tank. Här beskrivs hur Burma behöver tillfredsställa Väst, i synnerhet USA, just i syfte att häva sanktionerna, ”globalisera” ekonomin och få tillgång till Världsbankens och IMF:s investeringar. Strategin föreskriver demokratiska reformer och utökade mänskliga rättigheter just tillräckligt för att tala till USA:s strategiska intressen gentemot Kina. Men strategins slutmål är tydligt: att ”krossa” oppositionen.
Och samtidigt med Burmas begränsade liberalisering, så intensifieras kriget mot rebellgrupperna i gränsområdena. Sedan juni 2011 har 75 000 människor flytt undan Kachin-området. Våldtäkter och tortyr mot civilbefolkningen pågår samtidigt med valkampanjen, enligt Human Rights Watch.
Sanktionerna fungerar. Att häva dem nu vore naivt, eller i värsta fall cyniskt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
