Busch har bara pekpinnar att erbjuda

Parallellsamhällen är ett gigantiskt problem, men de flesta är trots allt emot dem.

I arbetarrörelsens barndom stod denna inför ett avgörande vägval. Hur skulle man förhålla sig till kyrkan och kristendomen?

Det fanns två huvudspår. Den ena, till en början företrädd främst av Hjalmar Branting, gick ut på att helt ta avstånd. Religionen var bara ett sätt att hålla nere de arbetande klasserna. På ett konkret plan stämde det. Kyrkan och prästerna var lierade med överheten och motarbetade frihet, individualism och rörelser som ifrågasatte det bestående. Kyrkan var också emot demokratin.

Den andra hållningen gick ut på att arbetarrörelsen hade något att lära av kyrkan och religionen. Inte minst för att många människor var troende, och i den framväxande frikyrkan såg man metoder och ett förhållningssätt som hade förmågan att locka stora grupper till dess aktiviteter.

Det fanns också många kristna socialdemokrater, och när frågan om att avskaffa statskyrkan blev aktuell, när Socialdemokratin hade kommit närmare den politiska makten, förordade dessa att man inte skulle avskaffa denna. I stället skulle rörelsen arbeta med och inom kyrkan för att modernisera och anpassa den till 1900-talets samhälle.

mycket av det hon i dag säger sig hålla högt har genom historien motverkats av kristenhetens företrädare

Sett i backspegeln var det ett mycket klokt beslut. Hade man redan då skiljt staten och kyrkan åt hade vi kanske haft en svensk kyrka styrd av andra krafter än i dag. En kyrka som hade andra åsikter om kvinnors rättigheter, mångfald, hbtqi-frågor (att gifta sig i kyrkan hade för samkönade par troligen varit omöjligt). Vem vet, kanske hade Svenska kyrkan utvecklats på samma sätt ändå, men jag tror inte det. De progressiva krafterna i kyrkan hade inte haft lika lätt att komma fram. De hade valt andra vägar för sin tro och sitt engagemang.

Den här delen av svensk historia kommer till mig när jag lyssnar till Ebbba Buschs tal i Almedalen.

Hon ägnade 30 av sina 35 minuter åt att tala om svenska värderingar och måla upp dessa som hotade. Hon sade bland annat att det är från den ”kristna etiken och människosynen vi fått uppfattningen om människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet mellan människor.”

Nja, riktigt så enkelt är det nog inte. En del av det där kommer från en kristen tradition, men mycket av det hon i dag säger sig hålla högt har genom historien motverkats av kristenhetens företrädare.

Att vi i dag ens kan påstå att just detta är svenska värderingar är i hög grad resultatet av en hård kamp från samhällets progressiva krafter, ofta mot de krafter Ebba Busch företräder. Kvinnans rätt till sin egen kropp ifrågasätts fortfarande av många av hennes egna partikamrater.

Men Kristdemokraternas företrädare är nog inte så intresserad av en korrekt historieskrivning, för hennes ambition är densamma som Jimmie Åkessons. Det gäller att måla upp en riktigt massiv fiendebild. Sverige är i mörker. Våra värderingar hotas av islamister, kvinnohatare och hederskultur. Av mångkultur och wokeidealister.

Men vad är dessa svenska värderingar mer konkret? De existerar, det har hon rätt i men de är inte så lätta att sätta fingret på alltid.

När Busch ska precisera sig säger hon att det är ”skydd för minoriteter. En möjlighet för judar, kristna och muslimer att leva sida vid sida och tillsammans med dem som inte tror på någon gud alls.”

Jag håller med.

De faror Busch räknar upp existerar. Det finns människor, varav många kommit hit från andra länder, men också de med rötter i Sverige sedan generationer, som hatar kvinnor, lever med hederskultur och inte respekterar individens frihet.

Men det är få. Och större delen av  det svenska samhället står emot dem. Partierna, civilsamhället, individerna.

Med så svepande påståenden slår Ebba Busch in öppna dörrar.

När det kommer till konkret politik blir konflikten förstås större. Jag antar att Ebba Bush till exempel tänker på de nu införda visitationszonerna som en del i kampen. Men hur var det nu med den individuella integriteten? Var det en svensk värdering eller inte? Ulf Kristersson sade så sent som i onsdags, i sitt tal, att man får ta den risk för kränkningar det kan innebära med visitationszoner för att kampen mot brottsligheten är viktigare.

Så i det konkreta fallet prioriteras inte integriteten av Kristdemokraterna. Är de inte en del av den svenska kulturen då?

De problem det svenska samhället har med unkna värderingar kräver omfattande program för integration och minskad segregation. På ett övergripande plan håller jag med henne även där. Men kommer Ebba Busch därmed ställa upp på socialdemokraten Lawen Redars förslag att riva hus i utsatta områden och göra det enklare för människor därifrån att flytta in i mer välbärgade områden?

Hennes Tidö-partner Jimmie Åkesson ägnade nämligen en betydande del av sitt tal åt att håna den idén.

Risken med Ebba Bushs hållning är att den är moralistisk, och moralism möter inte människor, den riktar pekpinnar mot dem, säger att de måste skärpa sig, men inte så mycket mer än så.

Om arbetarrörelsen hade haft den hållningen till Svenska kyrkan för över 100 år sedan hade Ebba Bushs lista över svenska värderingar troligen sett annorlunda ut. Det hade låst sig i dialogen. Vi hade fått parallellsamhällen, allra minst ett dominerat av arbetarrörelsens värderingar och ett annat dominerat av det konservativa prästerskapets.

Det kan nog faktiskt tjäna som en lärdom för hur samhället i dag bör förhålla sig till den nödvändiga förändringen i dagens parallellsamhällen.