Det inte räcker med att ge människor tak över huvudet. Integration, tillväxt och hållbarhet bör vara ledord i bostadsbyggandet.
April 2016. En bekant berättar hur hon som nyanställd lärare på en skola i Bromma tas för en nyanländ flykting av en förälder.
På infödd brytningsfri svenska svarar hon att hon jobbar på skolan.
Förlägenhet uppstår, politisk depression kvarstår. För ett av de största samhälleliga misslyckanden vi lever med och i är den vi kallar boendesegregation.
Sveriges befolkning ökar och bostadsbristen har varit ett faktum länge. Boverket uppskattar att det måste byggas 700 000 nya bostäder fram till år 2025. Det är en byggtakt som liknar miljonprogramperiodens. Det är också en byggtakt som utifrån dagens förutsättningar tycks orimligt hög.
På DN Debatt i måndags konstateras att det nya miljonprogramsprojektet inte får fastna i frågan att enbart lösa bostadsfrågan. Integration, tillväxt och hållbarhet bör vara ledord i byggandet.
Boendesegregationen är ett politiskt misslyckande om vi vill ha ett samhälle där människor med olika bakgrund möts och gärna lever sida vid sida. Det är lika osunt att boende i socioekonomiskt starka områden aldrig träffat någon med annan etnisk tillhörighet än sin egen som att utrikes födda bor i områden där det bara finns grannar från hemlandet.
Kanske är det utopiskt, men vill vi ha ett samhälle som präglas av jämlikhet, tolerans och empati måste alla invånare kunna mötas i verkligheten, inte bara i visioner. Och vill vi ha ett sådant samhälle krävs det aktiva åtgärder.
Stat och kommun måste bli mer aktiva i nyproduktioner och ombyggnationer när det kommer till finansiering och risktagande, skriver KTH-professor Stellan Lundström i Fastighetsnytt. Han har rätt. Kanske bör stat och kommun också köpa upp integrationsmässigt strategiskt viktig obebyggd mark från de stora byggjättarna, för att bygga hyresrätter med rimliga hyror. Kanske skulle det till och med gå att öronmärka dessa hyresrätter för låginkomsttagare.
Regeringen tog i januari initiativ till blocköverskridande samtal om hur bostadskrisen ska lösas, med förslag om att förenkla regelverken, öka byggkapaciteten och ge kommunerna ekonomisk stimulans för att bygga mer.
Det är ett välbehövligt initiativ, men hur realistiska är förslagen när det kommer till reellt genomförande i takten 70-80 000 nya lägenheter per år? Var finns arbetskraften för bostadsbyggandet? Planeras det för lägenheter som passar människors plånböcker? Och hur ska en redan destruktiv boendesegregation minskas med de nya byggena?
Det viktigaste när det nya miljonprogrammet sätts i verket är ändå förståelsen för att det inte räcker med att ge människor tak över huvudet. Ett till fullo demokratiskt och inkluderande samhälle kan inte fortsätta sortera in människor efter etnisk och socioekonomisk tillhörighet.
Det måste den nya bostadsministerns arbeta för.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
