För mig är själen i en fackförening att stå upp i solidaritet med de mest utsatta. Vi måste ställa tydliga krav på våra politiker att ta ett samlat grepp om integrationspolitiken, skriver ordförande Johan Lindholm.

Den största politiska utmaningen vi har framför oss de kommande åren är utan tvekan integrationspolitiken. Det är en väldigt komplex fråga som i stort sätt rör alla politikområden och kräver ett stort engagemang från oss alla.

Inte minst har vi i fackföreningsrörelsen ett stort ansvar, men jag kan tycka att vi många gånger hukar i denna debatt. För mig är själva själen i en fackförening att stå upp i solidaritet med de mest utsatta. Vi måste vara en stark röst och ställa tydliga krav på våra politiker att ta ett samlat grepp.

För allt hänger ihop.

Det finns stora risker med att inte göra något och att inte ha en tydlig och samlad politik. Det är väldigt lätt att föra fram problem med integrationen och spela på rädsla som ett argument för att stänga våra gränser. Det hör vi dagligen och denna rädsla måste vi i arbetarrörelsen ta på största allvar. Inte genom att skuldbelägga utan genom att visa på en samlad och tydlig politik. Och det brådskar.

Först som sist ska vi naturligtvis stå upp för vår flyktingpolitik med öppna gränser. Det är både ett moraliskt ansvar och helt nödvändigt för fortsatt tillväxt och utvecklandet av vår välfärdsstat. Här gäller det att bejaka öppna gränser men att också våga tala om de problem som naturligt uppstår när olika människor och kulturer möts. Att dessa problem uppstår är inget konstigt i sig, men de ska mötas med förståelse och med en politik som syftar till att ge alla en trygghet i vardagen.

Integrationspolitiken är huvudnyckeln till en generös flyktingpolitik. Vi vill inte tävla i småsinthet, stängda gränser och utnyttjande av rädslor. Det är klart att människor blir oroliga när de ser att välfärden håller på att krackelera, när bostadsbristen gör att våra unga inte kan flytta hemifrån, när arbetslösheten tillåts ligga på höga nivåer samtidigt som vi har en arbetsmarknad där tryggheten har ersatts av ”du får klara dig själv”. Detta måste vi i arbetarrörelsen motarbeta, men då krävs det politiskt mod. Något jag saknar i dag.

Det första steget är en ny ekonomisk politik. Vi måste lämna 90-talet bakom oss och förstå att ett öppet hjärta och öppna gränser också måste få kosta. Vi måste släppa det nyliberala synsättet att staten ska vara så liten som möjligt och att allt ska finansieras krona för krona.

I stället är det så att det vi investerar i dag ger oerhört mycket tillbaka, både i tillväxt men också i ett solidariskt samhälle. Politik är att vilja, sa Olof Palme en gång. Det är lika sant i dag.

När vi har enorma behov av att bygga nya bostäder och infrastruktur så måste vi också ha modet att möta dessa med konkreta politiska initiativ. Och talar jag inte om åtgärder i marginalen, utan om satsningar som bör finansieras med både skattehöjningar och lån. Utan en ny ekonomisk politik kommer vi aldrig att lyckas med integrationspolitiken.

Jag ser bostadspolitiken som ett avgörande område för att klara våra framtida utmaningar. Först kan konstateras att även här lider vi av ett synsätt från 90-talet: politiken ska inte göra något.

Det började med att Socialdemokraterna steg för steg lämnade över bostadspolitiken till marknaden. Det slutade med borgerliga regeringar som tog bort allt som överhuvudtaget stavades bostadspolitik. Och vi kan idag se resultatet. En ökande segregation där bostaden åter har blivit en klassfråga.

En ny bostadspolitik måste helt enkelt till. Ett ökat bostadsbyggande är nödvändigt för att ge våra ungdomar en chans att flytta hemifrån samtidigt som vi kan ge hit kommande flyktingar en bostad och en vettig start i vårt land. Fler bostäder minskar också risken att gruppers olika behov ställs mot varandra och därmed till en bättre integrationspolitik.

Vi vet också att ökat byggande skapar många nya arbetstillfällen. Man brukar säga att en byggnadsarbetare sätter tre andra i arbete. Här har vi en gyllene chans att kombinera fler bostäder, minskade boendeklyftor och fler arbetstillfällen.

Vi ska naturligtvis också vid offentliga upphandlingar ställa krav på att ge lärlingar, nyanlända och andra arbetslösa chansen till ett arbete och samtidigt mötas och förstå varandra. Ett möte genom arbete är det bästa sättet för en lyckad integration. Vi ska låta det faktum att stat, kommun och landsting upphandlar för över 600 miljarder kronor varje år vara en viktig utgångspunkt i integrationspolitiken.

Samtidigt är ordning och reda på arbetsmarknaden också en viktig faktor för att minska avståndet mellan olika grupper i samhället. Idag har vi fått en tudelad arbetsmarknad där människor kommer till Sverige och blir skamlöst utnyttjade. Man blir lurad hit med fagra löften men resultatet är många gånger att man inte får den lön man blivit lovad och får arbeta under vidriga förhållanden.

Detta har vi sett, inte bara i byggbranschen, utan också inom städ, hotell- och restaurang, jordbruket och flera andra branscher. Även här har klassamhället åter visat upp sitt fula tryne.

Det bästa sättet att få en integrerad arbetsmarknad stavas självklart kollektivavtal. Detta instrument ser ingen skillnad på människor. Kollektivavtalet säkerställer att oavsett varifrån du kommer eller vem du är så ska du ha samma lön som din arbetskamrat som har samma arbetsuppgifter. Bara så undviker du att ställa grupper mot varandra. Bara så får vi en arbetsmarknad där människor behandlas lika.

Allt hör ihop. Den ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken, offentliga investeringar i bland annat bostadsbyggandet och kraven på kollektivavtal för alla på svensk arbetsmarknad.  Tillsammans bildar de en viktig del i integrationspolitiken, naturligtvis med flera andra politikområden.

Det är min absoluta övertygelse att vi tillsammans kan möta dessa utmaningar om vi ser helheten och vågar ta framåtsyftande modiga politiska beslut. Vad väntar vi på?

Johan Lindholm, ordförande i Byggnads

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena