ledare Bostäder har blivit en marknad utan subventioner och stöd till utsatta. Renovräkningarna i storstädernas förorter är kanske den tydligaste bilden av sammanbrottet för den sociala bostadspolitiken.
Var är bostadspolitiken och bostadsministern? Det undrade Byggnads ordförande Johan Lindholm i onsdags efter att regeringens budgetlapptäcke presenterats. En annan kommentar om budgeten var att den var en seger för högavlönade män från Djursholm.
Men firar man i de fattigare stockholmska eller göteborgska förorterna? Knappast. Där pågår sedan några år en tyst dramatik som länge legat bortom de stora mediernas radar. En ständigt molande ängslan hos folk med små marginaler att hyreshöjningar efter renoveringar skulle driva bort dem från miljonprogrammens bostadsområden.
Klassamhället består när bostadsrätter har tillgång till miljarder i ROT, men det bara finns småsummor för att stödja renovering av hyresrätter.
Hoten har funnits länge, men accelererat av utförsäljningarna av allmännyttan till investmentbolag som satsar på bostäder som spekulation. Avgörande var entrén för den amerikanska jätten Blackstone med sin svenska avläggare D Carnegie.
På bara ett par år har man blivit den störste private ägaren av hyresbostäder i Sverige och man representerar någonting nytt: en finansialisering av bostadsmarknaden.
Det här är någonting som sker på många ställen i världen, och som dramatiskt och inkännande lyfts fram i Fredrik Gerttens nya dokumentär ”Push”. Han följer där FNs rapportör i bostadsfrågor, den kanadensiska juristen Leilani Fahra, som varnat Sverige för den sociala misär som följer av att man låter en mänsklig rättighet, rätten till bostad, hamna på en skenande marknad.
Fahra ser en global trend i de stora städerna: renovräkningar, renoveringar som leder till vräkningar.
Ingen förnekar det stora behovet av renovering i miljonprogrammet. Det finns åtskilliga vattenläckor, vägglöss och sönderfallande fönster.
Men finansspekulanterna som turas om att äga bostadsområdena, renoverar ofta bara på ytan. Till exempel ersätter man 20 år gamla spisar med lika gamla spisar, eller ”penselrenoverar” badrum, det vill säga målar om. Sedan kan hyrorna höjas. Smärtgränsen som få klarar av är några tusen kronor i högre hyra. Sedan blir det ”push”, hyresgästen puttas ut.
Det som har bäddat för invasionen av amerikanska riskkapitalister är våra inhemska politiker, som på tidigt 90-tal startade den nyliberala revolutionen. Bostäder blev en marknad sedan subventioner och stöd till utsatta försvann. Framförallt skulle de allmännyttiga bostadsbolagen inte vara socialt ansvarsfulla, utan stå för affärsmässighet.
Nyliberalismen har behållit sitt grepp in i våra dagar. Tillfrågad om Blackstones härjningar svarar regeringsföreträdare att de inte kan gå in och styra företag. Men varför kan AP-fonderna då placera våra pensionspengar i Blackstone?
Klassamhället består när bostadsrätter har tillgång till miljarder i ROT, men det bara finns småsummor för att stödja renovering av hyresrätter.
Allmännyttan fortsätter sälja ut, trots protester. Ett utredningsförslag om att öka hyresgästers inflytande vid renoveringar försvann efter hård remisskritik.
Som Byggnads ordförande sa: Var finns bostadspolitiken och bostadsministern?
Fler bostäder måste byggas. De unga ska inte behöva vara barn till miljardärer för att få tak över huvudet. Men framförallt: Blackstones skräckvälde i miljonprogramsområdena är kanske den tydligaste bilden av sammanbrottet för den sociala bostadspolitiken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
