Cameron fortsätter i Thatchers fotspår

Av den utlovade medkännande konservatismen blev bara impopulära och dåliga nedskärningsprogram.

I dessa EMU-krisens dagar är det lätt att glömma att dagens långvariga ekonomiska kris utlöstes av länder utanför EMU. Som USA, lilla Island och stora Storbritannien.

När den nya toryledda regeringen tillträdde 2010 drev den igenom gigantiska nedskärningsprogram. Inte ens Margaret Thatcher vågade sig på något liknande. Vilket även finansminister George Osborne har medgett: ”Jag är den finansminister som minskar statens storlek snabbare än någon annan i modern tid.

Att britterna måste spara stod förvisso klart för alla som kunde räkna. Kontroversen gällde takten och omfattningen. Men David Cameron tillbakavisade alla varningar och körde på.

2009 genomförde Labours Gordon Brown stora stimulanser och ekonomin återhämtade sig. Men uppgången blev kortvarig. Sedan har den brittiska ekonomin börjat minska igen. Även i år drygt fyra år efter den finansiella kraschen blir det negativ tillväxt. Ett skäl är förstås nedskärningarna, både omfattningen och timingen, som drar ner ekonomin. Men politiken passar också Tories ideologiska reflexer. Nu väntar ytterligare en vända av nedskärningar. Hyckleriet är iögonfallande. Samtidigt som London hyllades för Paralympics skär regeringen ned stödet till de handikappade.

Förra veckan åkte de konservativa till Birmingham i Midlands för att samla styrkorna och marknadsföra sin illa sedda politik. Det har varit partikonferenshöst på de brittiska öarna. Men det hackar betänkligt i maktmaskineriet på 10 Downing Street. Opinionssiffrorna dalar.

I Midlands ökar arbetslösheten från en redan hög nivå. Jaguar Land Rover i just Birmingham utlyste 1 100 nya jobb häromsistens. 20 000 ansökte om jobben. Storbritannien är officiellt i en recession. Över 6 miljoner vill ha ett jobb men kan inte få arbete. Samtidigt som allt färre kan räkna med säkra jobb och en lön som det går att leva på. David Cameron lyckades bli premiärminister som en modest konservativ politiker. Som lovade att tory inte längre skulle vara ett organiserat särintresse för de rika. Men det blev mest som vanligt med gamla tories i regeringen.

”Vi är ett parti för alla”, förklarade han ändå på partikongressen förra veckan. Och deklarerade att ”Britain is on the rise”. Fast landet sjunker. Han talade om att skapa en ”aspiration nation”. Det vill säga en nation som har ”ambition” att ”svinga sig upp på nya höjder”. Men regeringen har inte levererat den ekonomiska återhämtning den utlovade som skulle göra detta möjligt.

Torys uppenbara problem ställer Ed Milibands tal på Labours partikongress förrförra veckan i ett intressant ljus. Miliband betitlas ofta ”Blue Ed”, senast i New Statesman, eftersom han flirtar med den något svårdefinierade ”blue labour”-strömningen i partiet. En blandning av radikalism och konservatism. Miliband lyfte nu tematiskt fram ”One nation”, ett begrepp myntat av den socialkonservative premiärminister Benjamin Disraeli. Det var på 1800-talet. På 1900-talet bröt Thatcher med Disraeli. På 2000-talet visar det sig att Cameron fortsätter i Thatchers fotspår. Trots att han utlovade ett slags medkännande konservatism. Nu försöker Ed Miliband å Labours vägnar gifta ihop arbetarrörelsens radikalism med den mittenkonservatism tory sedan länge övergivit.