Vi kan titta på bilderna från Ferguson där Michael Brown sköts till döds av amerikansk polis, läsa reportagen och ta del av analyserna. Men hur kan vi tränga oss in i den världen och förstå den på djupet?
Vi kan titta på bilderna från Ferguson där Michael Brown sköts till döds av amerikansk polis, läsa reportagen och ta del av analyserna men hur kan vi, som läsare, tränga oss in i den världen och förstå den på djupet? Även om Alice Goffmans etnografi “On the Run” utspelar sig över 100 mil därifrån, lyckas den ändå förmedla den känsla av uppgivenhet, förnedring och ilska som inte bara nu, utan under lång tid, infunnit sig i Ferguson.
Det är inte ofta man kommer över en etnografi som den Goffman nu, efter sex års fältarbete, presenterar. Med ursinnig kraft och oerhörd skärpa skapar hon en levande värld som man för en stund får kliva in i och lära känna även om man inte har någon direkt koppling dit.
Sist jag träffade på något liknande var när jag läste “Gang Leader for a Day”, Sudhir Venkateshs hisnande äventyr i Chicagos fattigare afroamerikanska kvarter. Böckerna har mycket gemensamt, och det finns också anledning att göra några paralleller. Ingen av forskarna hade från början en naturlig ingång.
Ändå lyckades de komma personerna i områdena oerhört nära, ända in på livet. De hittar eller snarare blir hittade av ”rätt” personer, en sådan som med stor omsorg guidar dem genom annars svårtillgängliga terränger, introducerar dem för ljusskygga nyckelpersoner och förklarar, ofta med stort tålamod, hur de sociala koderna fungerar och hur det vardagliga livet är organiserat.
Ibland är det svårt att förstå varför de så generöst delar med sig av sina liv. När mer misstänksamma personer undrar vilka de där udda figurerna är och vad de egentligen har där att göra – Goffman är vit kvinna, Venkatesh har indiskt ursprung – så har deras beskyddare, halvt skämtsamt halvt skrytsamt, sagt att de är där för att skriva deras biografier.
Relationerna som utvecklas blir långlivade och på många sätt intima. De testar gränsen mellan observation och deltagande, mellan studie och verkligt liv. Venkatesh tillbringar sju år på fältet. Goffman, som sagt, sex.
De båda berättelserna skiljer sig på en väsentlig punkt, och den handlar om polisen, vilken roll den spelar i respektive samhälle. Och det är just därför som Goffmans bok är så angelägen just nu, mot bakgrund av upploppen i Ferguson.
I Gang leader for a day har polisen en märklig, ibland undergiven roll. Många av gängmedlemmarna tjänade bättre än poliserna, vilket fick vissa poliser att utkräva ”rättvisa” genom att beslagta och sälja bilar eller rent av råna gängledarna.
Gängen såg mellan fingrarna, och förklarade att det var en del i en pågående katt-och-råtta-lek där respektive part försökte hitta sin bestämda roll. Medan vissa poliser var korrumperade och krävde sexuella tjänster så var andra mer renhåriga, med humanitära och sociala ambitioner. När två rivaliserande gäng skulle mäkla fred fanns till och med en polis närvarande, helt informellt, tillsammans med en lokal präst, som tillsammans agerade fredsförhandlare.
I kvarteren som Goffman skriver om, i Pennsylvania, finns däremot polisen överallt, och inte som några medlare, utan som en frenetisk aktör i ett genomgripande kontrollsamhälle. Polishelikoptrar dånar över stadsdelen. Strålkastarna letar sig mellan de smala gränderna i jakt på de som flyr rättvisans flackande blick. Förbipasserande stannas på gatorna och visiteras. Dörrar slås in. Folk arresteras. Kameror följer invånarnas rörelser.
Samhällets institutioner ger sina invånare form, genom skola, föreningar, arbete och mycket annat. Men i samhället som Goffman studerar är det nästan bara polisen, och rättsväsendet de tjänar, som formar invånarna. Många har haft sina duster med lagen innan de nått tonåren, inte för att de nödvändigtvis begått något brott, men för att de varit på fel plats vid fel tillfälle, bott på fel gata med fel grannar, skjutsats i fel bilar med fel papper.
För många förvandlas skolan till en borttynande bakgrundskuliss, och ersätts av olika förberedande instanser mot det som för många blir slutpunkten: ett långt fängelsestraff. I området byts skolavslutningar ut mot frigivningar. Fest anordnas när någon släpps mot borgen. Alla engagerar sig i varandras pågående fall, samlar pengar till borgen, firar positiva besked, även om de vet att det inte är ett steg framåt, utan bara en kort paus, en liten broms, mot vad som ser ut som ett obevekligt öde.
Det är ungefär två decennier som skiljer Goffmans berättelse från Venkateshs. Under de åren har polisen tagit en aktivare roll. Alltsedan 1970-talet, efter att Nixon inledde kriget mot knarket, har antalet inlåsta ökat markant i USA. Fängelserna har fyllts till brädden. 37 procent av fångarna är svarta, trots att de inte utgör mer än 13 procent av den totala befolkningen. En av nio unga svarta män sitter i fängelse, att jämföras med två procent av vita män i samma ålder. Slutligen, av de svarta som inte avslutat högstadiet sitter 60 procent i fängelse.
Till dessa makabra siffror bör läggas alla de som har pågående rättsfall hängande över sina huvuden, är under skyddstillsyn eller av andra anledningar håller sig undan polisen.
On the Run beskriver vardagen för de här människorna som befinner sig på ständig flykt. Som inte kan uppsöka läkare när de skjutits, som inte kan få id-kort, som bara kan drömma om att öppna ett bankkonto eller köpa en bil enligt lagens konster och regler. Det är hjärtskärande, svidande och oerhört angelägen läsning.
Carl Cederström, är lektor i företagsekonomi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
