Socialdemokraterna är som samhällsförnyande kraft är i det närmaste redan död. Det skriver Carl Tham om Europas socialdemokrati.
Som vi alla nu vet ledde inte finanskraschen till en verklig omprövning av den nyliberala politiken. Tvärtom är den i fullt sving, ekonomiskt och politiskt.
De rikare blir oavbrutet rikare, de arbetslösa, fattiga och utsatta allt fler. Livet är kärvt också för de som har jobb med låga inkomster och de är många, inte minst i det framgångsrika Tyskland.
Det är också Tyskland som i grunden avgör euroområdets ekonomiska politik. Ledmotivet är neddragningar och så kallade reformer – det vill säga avreglering av arbetsmarknaden i arbetsgivarnas intresse, låglönepolitik och skattesänkningar. Allt garnerat med de sedvanliga ofta verkningslösa bekännelserna till utbildning och forskning.
Det borde vara upplagt för en bred politisk reaktion mot denna politik men så är det uppenbarligen inte. De maktbärande partierna – främst högern men också socialdemokratin – vidmakthåller linjen. Runt om i Europa är det högern som styr och i det enda undantaget av betydelse, Frankrike, pressas regeringen hela tiden åt höger. Politiken är ju också institutionaliserad genom EU.
För dryga 100 år sedan fruktade de ledande skikten – också progressiva liberaler som John Stuart Mill – att demokratin skulle rasera den rådande ekonomiska ordningen. Massorna skulle med röstsedelns hjälp beröva de rika deras egendom och se till att de själva fick det bättre.
Nu blev det inte så och det skulle dröja till tiden efter andra världskriget som demokratin på allvar tog makt och lyckades skapa samhällen där kapitalet bäddades in i politiken och de stora befolkningslagren fick del av det växande välståndet. Nu har detta rullats tillbaka.
Det är på nytt kapitalet som styr men tvärtemot de gamla farhågorna om de missgynnades revolt, är de till stor del politiskt passiva. De röstar inte (valdeltagande är lågt och sjunker i de flesta länder) eller röstar på partier långt till höger. Starka eller relativt starka vänsterpartier finns bara i Grekland och Spanien.
Det är också i det perspektivet man kan betrakta den europeiska socialdemokratins misslyckanden. Under 1990-talet fick man chansen, tog regeringsmakten i en rad länder men anslöt sig i praktiken mer eller mindre till de rådande nyliberala paradigmen.
Många besvikna väljare drog sig tillbaka till passivitet eller extremröstande och de var tillräckligt många för att fälla regeringarna och spela över makten till högern.
Sedan dess har socialdemokratin egentligen inte försökt återvinna dessa stora grupper utan tvärtom koncentrerat sig på vad man kallar för medelklassen – utan framgång. Så är det i land efter land. Finanskrisens väljarreaktion gick till höger eftersom det inte fanns något verkligt trovärdigt socialdemokratiskt alternativ.
Socialdemokratin har närmast självvalt förlorat sin socialt mobiliserande kraft och styrkan i det politiska meningsbyggandet. Partierna eftersträvar inte längre grundläggande samhällsförändringar.
Det gäller också Sverige och det är kanske särskilt tydligt här eftersom partiet tidigare i eminent grad hade just denna vilja och förmåga – och var framgångsrikt. Det meningsbyggande politiska språket har ersatts med konsultbabbel från PR-firmor.
Den tyske sociologen Ralf Dahrendorf förutsåg redan på 80-talet i en skrift socialdemokratins slut. Det var inte i polemisk avsikt utan närmast som ett sorts sociologiskt konstaterande: Industrisamhällets omvandling eroderade socialdemokratins maktbas och det socialdemokratiska projektet hade uttömt sin kraft.
Vi var många som ansåg att det inte var ofrånkomligt. Men tyvärr måste man säga att utvecklingen givit honom rätt. De demografiska förändringarna och den stora invandringen har också förändrat det politiska landskapet. Socialdemokratin har inte vare sig ideologiskt eller praktiskt kunna hantera den stora invandringen och står nu till synes råd- och svarslös inför dess följder.
Till detta kommer att socialdemokratin – trots segt motstånd från stora egna väljargrupper – närmast förbehållslöst anslutit sig till det europeiska projektet med dess nyliberala dogmer och direktiv.
Man identifierar sig därmed med en politik som i grunden går emot socialdemokratins länge bärande idé: det är demokratin som skall behärska kapitalismen, inte tvärtom.
Kommer socialdemokratin överleva: Ja som maktapparat kan den nog överleva ganska länge. Den har ändå tillräckligt många väljare för att vidmakthålla sin maktbas, låt vara krympande.
Men som samhällsförnyande kraft är den i det närmaste redan död. Frågan är om den kan återuppväckas.
Carl Tham, samhällsdebattör och socialdemokratisk utbildningsminister åren 1994–1998.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
