För tredje gången inom 13 år sitter den tyska socialdemokratin fast i Merkels livsfarliga garn. Den tyska socialdemokratin står nu bokstavligen inför avgrunden, skriver samhällsdebattören (S) och tidigare ambassadören i Berlin Carl Tham.
Ofrånkomligt men olyckligt: den tyska socialdemokratins ja till en ny koalition med Merkels CDU.
Ofrånkomligt i och med att partiets ledning i praktiken hade bundit sig för en koalition och kunde vifta med en omfångsrik överenskommelse med CDU och dess högersyster, CSU i Bayern.
Den var resultatet av en kaotisk politisk kamp i ledningen där partiledaren Martin Schulz inte bara avgick utan också avfördes som tänkbar utrikesminister. Om partimedlemmarna, efter denna uppslitande personkamp inför öppen ridå, hade sagt nej hade det blivit kaos i hela partiet. Partibasens entusiasm för det fortsatta regerandet var av allt att döma begränsad men för ett flertal var alternativet värre.
Men olyckligt är det likafullt. För tredje gången inom 13 år sitter socialdemokratin fast i Merkels livsfarliga garn. För partiets framtid hjälper det inte mycket att man lyckats förhandla sig till ett socialdemokratiskt färgat regeringsdokument eller viktiga ministerposter.
Erfarenheterna visar övertygande att regeringssamverkan för juniorparten inte ger någon politisk avkastning. Den ger heller ingen rörelsefrihet. Kvar står, ofrånkomligen, att socialdemokratin nu återigen är länkad till det helt dominerande kristdemokratiska partiet.
CDU är försvagat, ja, men partiets ledande politiker inser – trots kritik mot Merkels eftergifter – att de med hjälp av de ännu mer försvagade socialdemokraterna kan behålla sin ledande politiska position och en samhällsformerande kraft.
Det kristdemokratiska jublet över beskedet talar ett tydligt och insiktsfullt språk. Socialdemokraternas roll är att hålla i Merkels stigbyglar när hon svingar sig upp i maktsadeln, säger det tyska vänsterpartiets talesperson. Det är hånfullt men inte helt utan täckning.
Man kan hävda att koalitionen är olycklig också för det politiska klimatet i Tyskland. Mantrat »Tyskland behöver en stabil regering«, är populärt i alla välförståndiga kretsar och vädjar till en länge utbredd sympati för stora koalitioner (nu inte längre så stor) som döljer konflikter och intressemotsättningar.
Det är åsikter som är vagt förbundna med en fördemokratisk idé där Staten står över alla intressen. Att det tog lång tid att bilda regeringen har också av samma krafter ansetts som ett svaghetstecken för Tyskland som nation och inte som en naturlig och ibland ofrånkomlig del av ett demokratiskt parlamentariskt system.
Men idag finns det andra krafter i det tyska samhället för vilka en ny koalition mellan de hittills statsbärande partierna är som en bekräftelse på deras angrepp på just på denna »samhällets elit».
Schultz är idag varken partiledare eller utrikesminister och partiet har nu 16 procent. Vorbei!
Det högerradikala och ytterst obehagliga Alternative für Deutschland blir nu det största oppositionspartiet i förbundsdagen. Det är en position som ger vissa parlamentariska fördelar och även om partiets ledamöter är oerfarna och en del ganska skruvade kan ledningen säkert utnyttja positionen för en oförsonlig politisk agitation riktad inte bara mot regeringen utan mot »systemet».
Det återstår att se om det kommer stärka partiets ställning i opinionen, otänkbart är det inte, och här har både socialdemokraterna och kristdemokraterna tagit en risk som kan stå dem och samhället dyrt.
Den tyska socialdemokratin står nu bokstavligen inför avgrunden. Dess överlevnad är ett diskussionstema. Det är följden av en mångårig utveckling där partiet liksom alla sina europeiska systerpartier präglats av en ideologisk villrådighet och därmed oförmågan att ge ett svar på frågan vad partiet egentligen är till för. Om man inte har ett övertygande svar ens för sig själv – hur skall man då kunna övertyga andra?
Det glimtade till ett ögonblick just precis för ett år sedan när den då hyllade nya partiledaren Martin Schulz antydde en politik bort från de gamla nyliberala dogmerna och fick 32 procent i väljarstöd. Men glimten slocknade och det gick som det gick. Schulz är idag varken partiledare eller utrikesminister och partiet har nu 16 procent. Vorbei! Det är en personlig politisk tragedi och den är kanske ett förebud för hela socialdemokratin.
Carl Tham är samhällsdebattör och före detta utbildningsminister (S). 2002-2006 var han Sveriges ambassadör i Berlin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
