krönika Det bästa som kunde ske – för Tyskland och Europa – vore att Merkel sparkade ut CSU och bildade en ny regering med socialdemokrater och De Gröna som nog inte är nödbedda. Men det är inte troligt, skriver tidigare Tysklandsambassadören Carl Tham (S).
Invandringens politiska svallvågor slår in med allt större kraft i hela Europa. Merkel och hennes koalition hotas av kampen inom den tyska borgerligheten. Den är inte ny och det är inte förvånande att det just är CSU som uppträder som en nationalistisk höger och går till våldsam attack mot Merkel och CDU. Det är helt i linje med CSU:s historia och dess säregna maktställning i tysk politik.
Partiet har alltsedan krigsslutet härskat i Bayern (12 miljoner invånare) länge med valresultat över 50 procent. Här kan man verkligen tala om hegemoni, unikt i Europa. Som ”systerparti” till CDU, med gemensam riksdagsgrupp i förbundsdagen, har partiet också haft ett oproportionerligt stort inflytande på förbundsnivå.
CSU-regeringen har nyligen beslutat att alla offentliga byggnader skall prydas av ett krucifix.
På ett sätt har CSU varit vidöppet för moderniteten: under dess ledning har det gamla agrara Bayern omvandlats till en supermodern ekonomi. Men värdemässigt står det ändå långt till höger.
Partiet har utvecklat ett mästerskap i att förena modernitet med kitschig tradition: ”Laptop und Lederhosen” var förre partiledaren Edmund Stoibers favorittema.
Läderbyxorna – det var hela det traditionella bagaget. CSU ansåg sig vara särskilt kristet och slog vakt om Kinder, Kirche, Küche, den traditionella tyska familjebilden. CSU-regeringen har nyligen beslutat att alla offentliga byggnader skall prydas av ett krucifix. I denna kristliga anda vädjar man gärna till människors fördomar och misstro mot ”utlänningar”.
Det var en hållning som under 70-talet med stor framgång exploaterades av den skrupelfrie Franz Josef Strauss som under många år var partiets ordförande. Han var en driven anti-intellektuell retoriker och politiker på högerkanten, en skicklig politisk organisatör med vidsträckt korrupt praxis.
I hatfyllda anföranden angrep han den sittande socialdemokratiska-liberala regeringen, först Brandt och senare Schmidt men inför valet 1976 gick han också till angrepp mot den för CDU/CSU gemensamma kanslerkandidaten Helmut Kohl. Kohl förlorade valet och Strauss beslöt då att helt bryta med CDU i hopp om att kunna skapa ett CSU som skulle ställa upp i hela landet.
Men det var orealistiskt och efter en månad tvingades Strauss tillbaka till den gamla fållan. Han lyckades ändå bli unionens kanslerskandidat i valet 1980 som han dock förlorade stort mot Helmut Schmidt, till mångas lättnad.
Sedan dess har det fram till 2015 inte varit några djupgående kriser mellan CDU och CSU men partiet har alltid varit en orosande på högerkanten, också under Edmund Stoiber, Strauss adept och lärjunge. På de traditionella mötena i Passau i samband med karnevalens slut, Askonsdagen, brukar partiordförandena häva ur sig vad som helst – mot muslimer, mot invandrare, mot höga skatter, mot kvinnor, mot homosexuella, det finns ingen gräns – alltid med dånande applåder.
Från 2005 till 2015 följde CSU Merkels alltmer liberala politik och accepterade – motvilligt – daghemsutbyggnad och en ny syn på kvinnans ställning i samhället.
Stoiber lyckades manövrera bort Merkel som kanslerskandidat i 2002 vilket var tur för henne: CDU/CSU förlorade, Stoiber drog sig tillbaka till Bayern, Merkel stärkte sin maktställning.
Från 2005 till 2015 följde CSU Merkels alltmer liberala politik och accepterade – motvilligt – daghemsutbyggnad och en ny syn på kvinnans ställning i samhället. Men freden tog slut med hennes invandringspolitik 2015 och alltsedan dess har partiordförande Horst Seehofer och hans drabanter på olika sätt angripit Merkel och därmed den regering hans parti var en del av. Att sprida misstro mot invandrare och särskilt muslimer låg i CSU gener; det var bara att släppa på bromsarna.
Existensen av det relativt framgångsrika högerradikala partiet (AfD,Alternativ für Deutschland) har fört CSU allt längre ut i samma politiska sfär, också när det gäller EU politiken.
Tidigare var CSU starkt EU vänligt men nu är det slut på det.
Det bästa som kunde ske – för Tyskland och Europa – vore att Merkel sparkade ut CSU och bildade en ny regering med socialdemokrater och De Gröna som nog inte är nödbedda. Men det är inte troligt. Merkels ställning inom CDU är inte tillräckligt stark för ett sådant dramatiskt steg och banden CDU-CSU är gamla och sega.
Borgerligheten är dessutom alltmer mottaglig för den anti-muslimska agitationen och motviljan mot invandrare. Det tyska ekonomiska välmåendet är stort och utbrett men det hindrar att inte att invandringens kostnader av många anses vara outhärdliga. Det är i dessa vatten där alternativtyskarna fiskar och nu också CSU.
Det pressar Merkel, som tvingas till eftergift efter eftergift med europeiska följder. De uppgörelser som nu eventuellt manglas fram kommer göra Europa alltmer invandrarfientligt, alltmer auktoritärt, alltmer oförsonligt och polisövervakat. CSU kan vara belåtet.
Carl Tham är samhällsdebattör och före detta utbildningsminister (S). 2002-2006 var han Sveriges ambassadör i Berlin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
