Med utsträckta händer och LO-basens önskan att S dumpar MP kan vi vara helt säkra på att de små steg i vänsterriktning som fanns i den rödgröna budgeten kommer att försvinna till förmån för en Merkelsk väg.
På den rödgröna regeringens hemsida kan man läsa om regeringens syn på den ekonomiska politiken i Europa. Det heter – med all rätt – att det ligger i Sveriges intresse att eurozonen får ökad ekonomisk fart.
Enligt de rödgröna ska detta åstadkommas genom uppslutning kring den reaktionära sparpolitik som Merkels Tyskland tvingat på eurozonen. Men, Tyskland exporterar inte bara varor och tjänster utan också deflation, det vill säga arbetslöshet och ekonomiskt stillstående.
Nyckelordet i denna tyska europolitik är ”nödvändiga strukturreformer”. Det är i detta sammanhang kodord för mer nyliberal politik, privatiseringar, ökad marknadsdominans och försämrade arbetsvillkor. Det är uppenbarligen helt i den rödgröna regeringens smak.
Man varnar också i god tysk anda, och mot den europeiska centralbankens planerade politik, för allt som verkar vara en avlyftning av de sydeuropeiska ländernas enorma och nedtyngande skuldbörda.
Den tyskstyrda politiken har blivit alltmer kritiserad inte bara av enskilda framstående ekonomer, som Paul Krugman, utan också av internationella institutioner som IMF och ILO. President Obama och hans regering har kritiserat politiken i åratal.
Det har inte påverkat Merkel och tydligen inte heller de rödgröna. De tycks inte vara bekymrade över de enorma skadeverkningarna av denna politik: på kort sikt hög arbetslöshet och på lång sikt försämrad välfärd, sämre utbildning och ökande klyftor. OECD visade nyligen i en stor studie hur den ökande ojämlikheten drar ned tillväxten men vi vågar nog inte hoppas att det kommer framtvinga en omprövning av den ekonomiska politiken.
Den rödgröna euro-politiken är nedslående men knappast förvånande eftersom regeringens ekonomiska politik i allt väsentligt är densamma som alliansens, som även den stödde Merkelpolitiken. Det betyder att Sverige är i en nedåtgående spiral när det gäller de offentliga tjänsternas kvalité och omfattning, vilket belystes i Björn Elmbrandts utmärkta artikel häromdagen.
Det innebär vidare att de uttalade S-löftena om en rejäl nedpressning av arbetslösheten framstår som just tomma löften.
Kan vi hoppas på en förändring inför det kommande extravalet? Nej, det verkar inte troligt så länge som Löfvens främsta valbudskap är att S vill samarbeta med Folkpartiet och Centern. LO-ledaren har samma budskap och tillägger, så att inga missförstånd skall råda, att S bör säga upp samarbetet med Miljöpartiet och får man förmoda, som en logisk följd, också med Vänsterpartiet. I stället alltså Centern och Folkpartiet!
Det är minst sagt osannolikt att något av dessa allianspartier är beredda till ett sådant samarbete. Men om det skulle komma till stånd kan vi vara helt säkra på att de små steg i vänsterriktning som fanns i den rödgröna budgeten kommer att försvinna. En omläggning av den ekonomiska politiken är inte att tänka på.
Vad skall valet egentligen handla om? Vem som skall samarbeta med vem? Eller, som en djärv idé, om politiken – också den ekonomiska?
Carl Tham, samhällsdebattör och socialdemokratisk utbildningsminister åren 1994–1998
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
