Dagens Arena har skrivit två artiklar om sjuksköterskan som fick betala ett högt pris för att säga ifrån. Eftersom min bok Lögnen om Koppargården kritiseras tar jag tillfället i akt att svara på några av de invändningar som förs fram.
Marie Sundström, medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS), beskriver hur hon har ”plockats bort” som ansvarig för stadsdelen Hässelby-Vällingby, efter att ha påpekat att ”personalen blivit färre och vissa arbetspass längre”.
Att Sundström inte längre ansvarar för Hässelby-Vällingby beror på att Stockholm stad samlat alla MAS:ar i regionala grupper eller ”kompetenscentrum”. Ett av syftena är att verksamheterna ska granskas ”med nya ögon”. Det är naturligtvis en förändring och särskilt för Sundström som varit MAS i Hässelby-Vällingby i över 20 år. Men en sådan förändring låg i korten långt innan Sundströms påpekanden om bemanning.
Att Sundström har haft helt andra åsikter än övriga tjänstemän på förvaltningen om hur bemanningen sett ut har dock varit en ständigt återkommande fråga som har skapat förvirring bland politikerna.
Sundström skrev till exempel att 23 sjuksköterskor slutade efter att kommunen lämnade över driften till Carema. Tjänstemännen hänvisar till personallistor som visar att 14 hade slutat. Sundström skriver att antalet sjuksköterskor halverats efter att Carema tog över. Övriga tjänstemän skriver att hennes uppgifter inte stämmer.
I egenskap av kommunens tjänsteman ska MAS utgå från vårdtagarnas behov och förhålla sig neutral till företaget som levererar läkartjänster. I stället besvarade hon ett klagomål på en av Trygg Hälsas läkare i läkarföretagets ställe. Svaret skulle naturligtvis ha kommit från läkarföretaget.
Hon tog parti för läkarföretaget och emot sjuksköterskan som ansvarade för en demenssjuk man. Sundström påstod att läkaren träffat mannen tre gånger och inte behövde vara med på en vårdplanering. När läkaren sedan pressades av anhöriga skulle mannen ha träffat läkaren en enda gång. Men inte heller det kunde styrkas av dokumentationen.
Sundström agerade också för att läkarföretaget skulle få vara kvar på Koppargården när avtalet gick ut 2011. Konflikten mellan sjuksköterskorna och Trygg Hälsas läkare hade då pågått i 1,5 år och hotade patientsäkerheten.
Sundström beskrev aldrig konflikten i sina rapporter. Det är anmärkningsvärt med tanke på att Vårdförbundet larmade två gånger. Även Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen har uppmärksammat allvaret. Av hänsyn till sjuksköterskorna – som skulle jobba kvar efter att Carema lämnat – beslutade förvaltningen att ge uppdraget till ett konkurrerande läkarföretag. Men det valet struntade Sundström självsvåldigt i att meddela landstinget.
Den som läser boken som jag skrivit (inte Timbro) kommer att få följa ett drama som på avgörande punkter skiljer sig från den gängse mediala bilden. Den baseras huvudsakligen på skriftliga källor i offentliga handlingar.
Sjuksköterskor och undersköterskor på Koppargården har i åratal fått läsa i medierna att de missköter sitt jobb. De används fortfarande som slagträn i välfärdsdebatten.
Inte minst därför är det viktigt att ge en nyanserad bild av vad som faktiskt hände på Koppargården. Alla inblandade i den så kallade Caremaskandalen måste granskas och så även Marie Sundström. Det finns tyvärr inga helgonglorior att dela ut i den här historien.
Cecilia Stenshamn
Frilansjournalist och författare till boken ”Lögnen om Koppargården – Skandalen bakom Caremaskandalen” (utgiven av Timbro).
Tidigare bland annat researchchef och reporter på Veckans Affärer.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
