Efter terrorattentatet i Londons tunnelbana 2005 antogs datalagringsdirektivet i ett klimat av chock och rädsla. Jag hoppas att det har lärt oss en läxa.
Under helgen manifesterade mer än 3,5 miljoner människor på gator och torg runt om i Europa. Sida vid sida stod de stilla, timme efter timme, för att visa sitt stöd för de sörjande efter den frukansvärda attacken mot de mördade journalisterna, poliserna och de människor som togs som gisslan i Paris-dramat i förra veckan.
Plakaten demonstranterna höll upp bar budskap om att värna det öppna samhället och yttrandefriheten. Jag tänkte särskilt på att texterna på plakaten talade om allas vilja att bibehålla och stärka våra öppna, demokratiska samhällen, demokratin och yttrandefriheten. Ingen tycktes resa kraven på ökad övervakning och kontroll eller inskränkta friheter.
Ändå går Ministerrådet, där Sverige representerades av inrikesminister Anders Ygeman (S), ut med att man vill massregistrera alla flygresor som sker inom och från EU, alltså samla in så kallad PNR-data (Passenger Name Record). Från att diskussionen om terrorbekämpning varit sansad de senaste åren, verkar det nu som om allt mer populistiska argument lyfts fram. Men det tycks mig som om de svarar på frågor och önskemål som ingen ställt.
Det finns ingenting som tyder på att ett europeiskt PNR-register skulle ha bidragit till att förhindra förra veckans fruktansvärda terrorattentat. Slutsatsen blir att vi i stället för reflexmässiga krav på mer övervakning av medborgare nu bör sansa oss och reflektera kring hur vi bäst kan förhindra en tilltagande radikalisering och hur man bäst stoppar dem som rekryterar unga människor till sin fruktansvärda terrorverksamhet.
Alltså borde vi diskutera hur vi bäst kan förbättra integrationspolitiken och hur vi ska kunna ge hopp, tillit och framtidstro tillbaka till de alltför många unga människor som i dag lever i ett slags påtvingat utanförskap runt om i EU:s medlemsländer.
För det första måste vi hitta en modell för att stärka samarbetet mellan rättsvårdande myndigheter i EU:s olika medlemsländer. För faktum är att vi i dag har ett embryo till ett slags EU:s underrättelsetjänst, det så kallade EU Intelligence Center, IntCen. Det borde byggas ut så att EU:s medlemsländer på ett öppet och okomplicerat sätt kan dela information och riskanalyser med varandra.
Länderna har ofta information men i dag delas den inte med andra länder. Vid alla terrorattacker, i New York, i London, Madrid, Toulouse och Bryssel, var terroristerna kända av polisen innan attentaten iscensattes.
För det andra bör både Europol och Eurojust få ökade befogenheter och en europeisk åklagarkammare upprättas. För det är bara genom ett djupare samarbete mellan våra rättsvårdande myndigheter och genom att tillsammans lagföra de grova, gränsöverskridande brottssyndikaten som vi kommer att kunna hindra gränsöverskridande terrornätverk från att sprida skräck och på ett effektivt sätt kan motverka förödande terrorism och annan grov brottslighet.
I många av terrorattentaten som Europa utsatts för under åren har essentiell information misstolkats, åsidosatts eller isolerats istället för att spridas vidare till relevanta instanser. Genom att förbättra utbytet av information mellan myndigheter och EU-länder – under väl reglerade och övervakade former – kan vi förebygga att det händer igen.
För det tredje bör EU-länderna harmonisera definitionen av terrorism i respektive lands brottsbalk och intensifiera våra gemensamma ansträngningar för att bygga upp avradikaliseringsprogram. Dessa program måste speciellt inriktas på jihadister som återvänder från Syrien, Irak och andra länder där de tränats av terroristorganisationer. Enligt säkerhetsexperter har EU-länderna gjort stora investeringar på IT, men alldeles för lite på gräsrotsnivå. Därför behövs investeringar i de mänskliga resurser, som har insyn i vad som är på gång i olika grupper i samhället.
Efter terrorattentatet i Londons tunnelbana 2005 antogs datalagringsdirektivet i ett klimat av chock och rädsla. Efter påtryckningar från Ministerrådet godkände Europaparlamentet direktivet i plenum efter bara tre månaders behandling. Men direktivet implementerades inte av många medlemsländer, andra implementerade det bara delvis och i fjol ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet. Vi bör lära oss läxan från 2005 och ta den tid vi behöver för att göra ett riktigt bra jobb, snarare än att rusa genom ny lagstiftning i hast.
Vi får inte, som det nu verkar som att den svenska regeringen vill, åter falla ner i förhastade åtgärder som fattas medan man fortfarande befinner sig i chock. Det har visat sig vara kontraproduktivt. I stället bör vi ta den tid det tar att presentera seriösa förslag.
Jag hoppas att de svenska riksdagspartierna kan enas kring att stå upp och försvara våra öppna samhällen och respekten för grundläggande rättigheter och med detta som avstamp ta nästa steg för att garantera allas vår säkerhet och trygghet.
Cecilia Wikström (FP), Europaparlamentariker
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
