Inför Miljöpartiets kongress, som inleds i Västerås i dag, dök den upp igen. Förhoppningen om att de 247 ombuden är ett gäng vattenmeloner: Gröna på utsidan, röda inuti.
På DN-debatt kom nämligen en oblyg invit från Jonas Sjöstedt. V och MP röstar likadant i 66 procent av alla voteringar, skrev Sjöstedt. Siffran för S och MP är lägre (57 procent). För att inte tala om MP och regeringen, där de allt mer socialliberala folkpartisterna ingår (41 procent).
Sjöstedts budskap var tydligt: Glöm inte mig när blockpolitiken blir mer lös i kanterna.
I Aktuellt i Politiken bekräftar Gustav Fridolin att Sjöstedt har en poäng. Många av MP:s medlemmar har gått med i partiet efter 2006. Det är naturligt att partiet utvecklas som ett alternativ till alliansen. Men den slitna jämförelsen med vattenmelonen kan nyanseras genom att vi använder engelskans två ord för politik: ”policy” (idéerna) och ”politics” (rävspelet).
Ombuden i Västerås ska anta ett arbetsmarknadsprogram samt ett nytt partiprogram, och MP:s arbete med att inte bara förknippas med grön ”policy” fortsätter. Huvudparollen, ”dags för en ny arbetslinje”, visar att jämförelsen med vattenmelonen passar ibland. ”Profilen […] ligger nära S” konstaterar AiP. Du skapar inte jobb genom att göra sjuka och arbetslösa fattigare, arbetslivet måste bli mänskligare, Sverige behöver stora investeringar.
Förslaget till nytt partiprogram understryker, enligt Fridolin, att MP har utvecklats till ett bredare parti: Från att vara bra på att rita in nya cykelvägar till att se hur människor är i behov av fungerande utbildning och arbetsmarknadspolitik. Vad gäller skolan – en av MP:s profilfrågor – verkar samsynen med S vara större än med vare sig FP eller V (vilket även friskolekommitténs slutbetänkande igår indikerade). Privata aktörer ska få finnas i skola och välfärd, men vinst ska återinvesteras i verksamheten. Det tyder också på en samsyn mellan S och MP.
De exakta besluten fastslås av kongressen, men ”policy”-tendensen är tydlig: Alltjämt gröna men även tydligt ljusröda.
Att MP vill samarbeta med S även när vi kommer till ”politics” framstår därför som logiskt. Att S under Stefan Löfven kallar sig för ”framtidspartiet” passar väl med den mittenorienterade framtidsvision som Fridolin målade upp för MP i en artikel som tog sin utgångspunkt i Karl Staaffs politiska arv.
Den centervänsteraxel som S och MP försiktigt tycks initiera behöver dock inte formaliseras ännu, och att formellt addera även V vore olyckligt. Det skulle bara lägga ny cement på den blockpolitik som har krackelerat på senare tid, inte minst tack vare tendenserna hos Karl Staafs efterföljare i FP.
Fridolin kan även tänka sig att regera i minoritet. Oavsett konstellation skulle det kräva mer samarbetsvilja än vad Reinfeldts isolerade minoritetsregering har uppbådat. Men givet att två borgerliga partier kan ramla ur riksdagen, samtidigt som SD lär bli kvar, är det ansvarsfullt att indikera hur regeringsfrågan skulle kunna lösas på olika sätt – utan att rista ned alternativen i sten.
När MP-kongressen inleds känns läget i svensk politik mer öppet än på länge. Det är lika uppfriskande som en rejäl bit vattenmelon i försommarvärmen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
