Centerns dödsryckningar

Om Centern vidgat sin bas till hela landsbygden – inte bara i vackert tal utan i reell politik – skulle de ha haft andra möjligheter. Nu är det inte längre möjligt.

Vissa partier har framgångsrikt skrivit sin egen historia. Andra partier lyckas, trots ett minst lika intressant förflutet, inte ens formulera för sig själva vilken roll de har. Centerpartiet börjar i dag sin partistämma. Frågan är om vi kommer att få följa partiets fortsatta dödsryckningar eller om de klarar att hitta tillbaka till sin historiska roll.

I Sverige har bönderna haft ett unikt inflytande på politiken alltsedan 1500-talet. Deras inflytande sträcker sig längre tillbaka än arbetarrörelsens. De har alltid varit en motkraft till eliten, antingen det är adeln eller den framväxande borgarklassen som dominerar. Det arbetarrörelsen och bonderörelsen har haft gemensamt är att de har lyft grupper, med en bas långt från storstadens elit, in i de beslutande församlingarna.

Det som är skillnaden, är att Centern aldrig lyckats formulera en ideologi av sin intressepolitik. Det finns knappast någon politiskt aktiv utanför Centern som inte har hånat dem för att de alltid går att köpas. Det kan vara med en sänkt skatt på konstgödsel, men lika gärna med bidrag till svinstallar eller grus till enskilda vägar. Eftersom de inte har lyckats formulera en egen berättelse blir det motståndarna som gör det.

Socialdemokrater eller liberaler har oftast inte haft en färdig ideologisk karta innan de påbörjat ett reformarbete. Den ideologiska överbyggnaden har fått komma i efterhand. Men de har överraskande ofta lyckats placera de politiska insatserna i en övergripande ideologisk ram.

Centern däremot, fastnade i tron att man var lantbrukarnas parti. En bas som i takt med att jordbrukarna blev allt färre, vittrade sönder – skattelättnader på konstgödsel till trots. Om Centern vidgat sin bas till hela landsbygden – inte bara i vackert tal utan i reell politik – skulle de ha haft andra möjligheter. Urbaniseringen omskapar ständigt gränserna mellan periferi och centrum. Blomstrande tätorter kan hamna i bakvattnet och ohjälpligt befinna sig i tillväxtregionernas periferi.

Socialdemokratin lyckades, när de var som mest framgångsrika, vidga väljarbasen från industriarbetare till löntagare. På samma sätt har Centern försökt vidga väljarbasen till fler än lantbrukarna. För sent upptäckte de dock att det inte var i trakterna av Stureplan som de hittade dem.

Styrkan hos både arbetarrörelsen och bonderörelsen är att de artikulerar rösten från de som inte själva tar sig in i eliten. Det är genom kollektiva ansträngningar som arbetarklassen och bondeståndet fick en stark röst i svensk politik. För att lyckas med detta måste man vara stolt över sitt förflutna och de grupper man företräder. De signaler som Centerledningen skickat är precis det motsatta.

Den nuvarande ledningen för Centern står inför en rejäl uppförsbacke. Medan de har fokuserat på Stureplan har de blivit utmanade om landsbygdsrösterna från både SD och S. Nästa val kanske inte alls kommer handla om den välmående medelklassen i storstäderna, utan i stället om de grupper som känner sig lämnade därhän av en moderatledd regering. Centern skulle tidigare ha haft potential att återvinna deras förtroende. Nu har deras identitet blivit alltför utsuddat allmänborgerlig för att det längre ska vara möjligt.