Biståndspolitik Regeringen drar ned på biståndet och gör en viktig satsning på Ukraina. Men det sker på bekostnad av internationell säkerhet och solidaritet, skriver Bo Göransson.
Ukraina är anfallet och försvarar sig. Väst hjälper till, politiskt, ekonomiskt och militärt. Det är givetvis rätt.
Sverige stödde Ukraina före kriget på olika sätt och under lång tid. Syftet var att hjälpa den valda regimen att stärka den bräckliga demokratin, motarbeta den omfattande korruptionen och öka försvarsförmågan. Fram till kriget hade stödet uppgått till totalt fyra miljarder
Under 2022 ändrade biståndet givetvis karaktär och växte. Totalt stödde Sverige det invaderade Ukraina med totalt tio miljarder, varav sex militärt.
När kriget avslutats kommer behoven att vara enorma. Fysisk återuppbyggnad under många år, men också att bygga livskraftiga och fungerande offentliga och civila institutioner, även det under lång tid.
Hur ska dessa stora och långsiktiga behov finansieras?
Regeringen har i sin budget för 2023 minskat det totala biståndet och angett att det ska krympa under hela mandatperioden. Inom detta nedskurna bistånd ska det humanitära och civila stödet till Ukraina finansieras. På bekostnad av fattiga länder.
Erfarenhet negligeras. Stödet till forskning halveras
En mycket betydande del av det svenska stödet till Ukraina kommer alltså att bekostas genom att vi minskar stödet till fattiga länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Många sårbara länder med akuta behov, som det krigsdrabbade Jemen eller länderna på det torkdrabbade Afrikas Horn får minskat stöd. Bidrag till miljöåtgärder och klimatanpassning kommer att sjunka, liksom stöd till civilsamhällen och demokratiarbete, oavsett vad regeringen påstår.
Sverige har ansökt om medlemskap i Nato. Det innebär att Sverige åtagit sig att öka försvarsanslagen. Med tanke på Rysslands aggression är det både rimligt och nödvändigt med ökade resurser till svensk säkerhet.
Men upprustningen av vår nationella säkerhet borde inte äga rum på bekostnad av vår internationella säkerhet och solidaritet.
Stödet till Ukraina är självklart och nödvändigt – men det borde ett bibehållet stöd till andra utsatta, fattiga eller krigshärjade länder också vara. Stödet till Ukraina borde bli en särskild budgetpost, och biståndet bör få göra det som det är avsett för; ekonomisk, social och miljömässig utveckling i fattiga länder.
Regeringen drar ned på biståndet och säger att det ska bli mer effektivt med målet ”fler matpaket och färre konferenser”. Att tro att matpaket är en effektiv metod för att långsiktigt häva fattigdom, tyder på en häpnadsväckande brist på insikt om underutvecklingens mekanismer. Det uttrycker också ett förakt för de människor och organisationer som under många år med stor kunskap, hängivenhet – och resultat – arbetat för internationell solidaritet, med ett brett stöd från svenska folket och dess folkvalda.
Centrala principer slängs i papperskorgen. Den av riksdagen fastlagda ambitionen att alla politikområden ska främja global utveckling och utgå från ländernas situation och prioriteringar ersätts av att biståndet ska stödja svenska migrations- och handelsintressen.
Erfarenhet negligeras. Stödet till forskning halveras. Det har varit effektivt, gett konkreta och väsentliga resultat, som genombrotten för en malariamedicin. Det har byggt forskningskapacitet i en rad länder, centralt för deras långsiktiga utveckling. Samarbetet har givetvis också bidragit till att bygga svensk forskningskompetens.
Inom vilket annat politikområde kan man genomföra djupgående förändringar utan samråd och kontakt med professionen? Och helt utan debatt?
Bo Göransson, är bland annat tidigare generaldirektör för Sida och ambassadör i Nairobi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
