Frågan om vilken koldioxidskatt vi bör ha är en etisk och politisk fråga, inte något som kan avgöras av vetenskapen allena, skriver Martin Persson i en replik på Timbros Jacob Lundbergs artikel.
I Timbro-rapporten Rätt pris på koldioxid ger Jacob Lundberg en kort översikt av koldioxidens samhällskostnader utifrån ekonomiska kostnads-nytto-analyser av klimatförändringarna. De modeller som dessa kostnadsuppskattningar bygger på har dock kritiserats starkt, även av etablerade ekonomer.
Robert Pindyck, ekonomiprofessor vid MIT, menade i en vetenskaplig artikel nyligen att dessa modeller har så stora brister att de är nära nog värdelösa som politiskt beslutsunderlag. Pindyck, liksom Nicholas Stern och andra forskare, pekar på två huvudsakliga skäl till detta.
För det första så saknar modellernas representation av klimatförändringarnas ekonomiska kostnader såväl teoretiskt som empiriskt stöd; de ger helt enkelt inte en rättvisande bild av dagens kunskap kring de omfattande effekterna av ett allt varmare klimat.
Utöver riskerna för katastrofala effekter gäller det främst skador som inte lätt mäts i pengar, som förlusten av biologisk mångfald och mänskliga liv eller sociala effekter som ökade konflikter och migrationsströmmar. Värdet av dessa skador kan också förväntas öka med tiden, i takt med att vi blir rikare.
För det andra så antar dessa modeller att en höjd medeltemperatur bara har en effekt på BNP-nivån ett givet år, medan modern ekonomisk forskning snarare visar att klimatförändringarna påverkar BNP-tillväxten. Detta betyder att modellerna missar att klimatförändringarna har långsiktiga negativa konsekvenser för ekonomin genom de permanenta skador de har på ekonomiskt, socialt och naturligt kapital. Det sammantagna resultatet av dessa två brister är att modellerna gravt underskattar klimatförändringarnas samhällsekonomiska kostnader.
Det finns dock en viktigare invändning mot Jacob Lundbergs tes att vetenskapen stöder en sänkning av den svenska koldioxidskatten: oavsett hur vi vrider och vänder på frågan om koldioxidskattens nivå är den i slutändan en etisk, och politisk, fråga.
Naturligtvis behöver vi naturvetenskaplig och ekonomisk kunskap för att besvara den, men som redan 1700-tals-filosofen David Hume konstaterade: man kan inte härleda ett bör ur ett är.
Problemet med renodlade kostnads-nytto-analyser av klimatförändringarnas ekonomi är att de utgår från ett snävt perspektiv av nytto-maximering. Det betyder att man bortser från andra etiska synsätt, till exempel uppfattningar om rättvisa eller rättigheter. Jacob Lundberg skriver uttryckligen att man inte ska ta hänsyn till ”rättvisa och andra etiska aspekter” när den optimala skatten beräknas.
Därmed förpassas de aspekter av klimatfrågan som många ser som de mest oroande till sidolinjen: risken att klimatförändringarna underminerar de grundläggande livsförutsättningarna för många av världens fattiga. För visst kan man uttrycka effekten av att miljontals fler går hungriga och dör i undernäring eller malaria i termer minskad produktivitet och BNP, men hur många skulle mena att det ger en uttömmande bild av klimatförändringarnas verkliga kostnader?
Att söka svaret på vad koldioxidutsläpp ska kosta i kostnads-nytto-analyser leder fel; det snarare döljer de svåra etiska dilemman klimatförändringarna ställer oss inför, än lyfter upp dem för politisk debatt. Bättre då att, som vi gjort, sätta nationella och globala klimat och utsläppsmål och införa styrmedel som gör att vi når dem. Och ska vi lyckas med det behövs den svenska koldioxidskatten.
Martin Persson, forskare, fysisk resursteori, Chalmers tekniska högskola
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
