Chiles demokrati allt mer krackelerad

I samma sekund som de första tårgasbomberna kastas in i demonstrationståget förvandlas den karnevalsliknande stämningen till kaos. Tårarna rinner ohämmat över kinderna, näsan svider och halsen sticker. Det är omöjligt att stanna kvar på platsen, men att springa därifrån är också riskabelt. Poliserna griper demonstranter till höger och vänster. Säkrast är den som lugnt, tyst och med blicken i marken går därifrån.

Det är en torsdag – vilken som helst – i Chiles hamnstad Valparaíso. De senaste månaderna har de alla slutat på samma sätt; i brinnande barrikader och med fyllda arrester. ”Men tårgasen de använder nu är inte lika stark som den var i början.” säger min vän Fabiola medan vi går hemåt.

Protesterna mot Chiles skolsystem har pågått i snart ett halvår och tårgassvedan har blivit vardag.

Studenternas krav kan tyckas självklara: utbildning ska vara gratis, av kvalité och den ska inte drivas med vinst.

Enligt de senaste opinionsundersökningarna står över 80 procent av invånarna i landet bakom dessa krav och hundratusentals visar sitt stöd för studentrörelsen i de regelbundna demonstrationerna.

Ändå säger de folkvalda politikerna nej.

De rundabordssamtal som inleddes i september mellan studentrörelsen och regeringen kraschade omedelbart. Nu har konflikten i stället bollats över till kongressen. Till den samling politiker som de senaste tjugo åren inte har lyft ett finger för att förändra skolreformen som diktatorn Augusto Pinochet införde på 80-talet. Studentrörelsen, som nu stöds av både lärare, flera fackförbund och andra sociala organisationer, hyser därmed föga hopp om att en förhandling ska lösa frågan och kräver i stället en folkomröstning.

Hade Sebastian Piñera gett efter från början hade han utan tvekan gått till historien som en av Chiles mest populära presidenter genom tiderna. Men statschefen ger kalla handen. Och hans popularitet är nu den lägsta en president haft i Chile sedan diktaturen.
Mångmiljardären Piñera anser att det vore galenskap av staten att betala utbildning till alla. ”Det skulle vara som att ta från de fattiga och ge till de rika” argumenterar han, gång på gång. Senast under torsdagens statsbesök i Uruguay.

Att finansiera en minskning av de avgrundsdjupa ekonomiska klyftorna (den rikaste femtedelen av befolkningen tjänar 14 gånger så mycket som den fattigaste) genom att höja skatten för storföretag och höginkomsttagare tycker han inte heller är rimligt. Detta trots att Piñera så sent som i mars, när han firade ett år som president, stod i kongressen och deklarerade landets historiskt goda tillväxt. BNP per capita har nästan tredubblats sedan början av 1990-talet. Det skyhöga kopparpriset har gjort Chiles ekonomi så god att man haft råd att låna ut tusentals miljoner dollar till USA.

I takt med att regeringens argument har framstått som allt mer banala har repressionen mot studentrörelsen i form av övervåld från poliser under demonstrationer och avhysningar från ockuperade skolor ökat. En lag som förbjuder demonstranter att maskera sig under demonstrationerna har införts och i nationell tv framstår demonstranterna ofta som vansinniga vandaler.

Studentrörelsens svar på repressionen har varit att, precis som tidigare generationer under diktaturtiden, internationalisera sin kamp. Nyligen reste rörelsens ledare till Frankrike för att hämta stöd från internationella organisationer. De har även lämnat in en stämningsansökan mot regeringen i den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. Stämningsansökan innehåller 117 fall i vilka polisen använt grovt övervåld och utsatt demonstranter för tortyr.

Var den allt mer infekterade studentkonflikten kommer att sluta är svårt att sia om. Studenternas mobilisering stärks hela tiden, men Piñeras regering tycks ändå inte vara beredd att gå dem till mötes. Och för varje torsdag känns demokratin allt mer krackelerad. Eller som någon skrivit på ett plakat: ”Jag tycker om dig demokrati, men du är liksom frånvarande.”

Lisa Karlsson, bosatt i Chile och jobbar som frilansjournalist.