Oppositionen lyckades mobiliserade väljarna att avkräva ansvar för att Chavez politiska projekt misslyckats, skriver Erik Jennische, programchef Latinamerika, Civil rights defenders.
Hugo Chavez luftslott föll slutligen ihop i söndags. I valet till nationalförsamlingen skiljde hela 15 procentenheter de två blocken, och när mandaten fördelats hade oppositionen kammat hem två tredjedelar.
Förlusten för president Nicolás Maduro var total, och han hade på torsdagen ännu inte förklarat hur han ska fortsätta styra landet när nationalförsamlingen i princip kan sätta stopp för allt. Inte en trevare om samarbete eller ny politisk inriktning.
I Hugo Chavez politiska retorik från segervalet 1998 till sin död 2013, och som Nicolas Maduro ärvt, finns aldrig öppningar för kompromisser med oppositionen. En chavistisk regering har en politisk riktning, och de som står för något annat har ingen plats i detta projekt.
Under många år kunde Hugo Chavez med en kombination av stark karisma och höga oljepriser hålla projektet vid liv. Han satte också fattigdomen i centrum för den politiska diskussionen, något ingen tidigare hade gjort, men visade allt mindre respekt för de medborgerliga och politiska rättigheterna ju längre tiden gick.
Under hans sista år i livet var det uppenbart att kraften i projektet var slut.
Mordfrekvensen hade tredubblats sedan han kom till makten. Ekonomin hade blivit ännu mer beroende av oljeexporten. Fattigdomen hade slutat minska sedan flera år. Välfärdssatsningarna som gjorts inom så kallade ”misiones” hade byggts utanför den ordinarie offentliga strukturen, och därmed drabbats av politiskt godtycke och osäker finansiering.
Och sedan Nicolás Maduro tog över blev det bara värre. Det våldsamma förtrycket av protesterna våren 2014, och prisfallet på olja under hösten samma år undergrävde trovärdigheten för det politiska projektet.
I slutet av 2014 var andelen fattiga i landet större än innan Hugo Chavez kom till makten 1999, eftersom inflationen ätit upp inkomstökningen. Bara under 2014 mer än fördubblades priset på en korg med 400 basvaror.
Och då ska man veta att priset på ett fat olja var under 10 dollar 1999 och nu ligger runt 40. Med 16 år av mycket höga oljepriser och stabil kontroll över det politiska systemet lyckades man alltså inte åstadkommit någon hållbar förbättring för de venezolanska medborgarna. Det är inte konstigt att chavismen förlorade.
Men, och detta är ett viktigt men. När Hugo Chavez valdes till president hösten 1998 deltog sammanlagt 6,3 miljoner väljare i valet. När Nicolás Maduro valdes i april 2013 deltog 14,8 miljoner. Andelen soffliggare hade halverats. I valet till nationalförsamlingen 2010 deltog 66 procent av väljarkåren, i söndags 74 procent.
Stödet för såväl regeringsunderlaget som oppositionen har alltså ökat massivt.
Och det är precis här som slutet för chavismen inte innebär en tillbakagång till det som var före. För om grunden för Hugo Chavez makt var att han mobiliserade tidigare politiskt passiva människor för ett nytt politiskt projekt, så var grunden för oppositionens seger nu att man mobiliserade dessa människor att avkräva ansvar för att detta politiska projekt misslyckats.
Chavismens främsta arv är därför att den mobiliserade venezolanerna att använda sina medborgerliga och politiska rättigheter som metod för förändring.
Erik Jennische, programchef för Latinamerika, Civil rights defenders
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
