I september 1946 höll Winston Churchill ett linjetal i stora aulan på universitet i Zürich. Kontinenten täcktes av rök, ångest och ruiner. På en skrapig inspelning kan man fortfarande höra honom måla upp en vision för det framtida Europa. Churchill ville bygga en ny federal struktur i Europa – ett slags Europas Förenta Stater.
Om Churchill lyssnat på kommissionsordförande José Manuel Barrosos första ”State of the Union” i Europaparlamentet i veckan hade hans ögon kanske tårat sig. Frågan är bara om det varit tårar av skratt eller högtidlig glädje. Barrosos ambitioner har burit ett löjets skimmer över sig. Inte minst eftersom att parlamentarikerna länge hotades med böter om de inte kom och lyssnade.
Men vad handlar Barrosos ambitioner om i realpolitiska termer? Bakom ytan vilar en maktkamp. Och det handlar inte fåfänga. För det kan vara lätt att tolka Barrosos State of the Union som en personlig kamp mot EU:s nya president, Herman Van Rompuy. Vem är störst, bäst och vackrast? Men nej, ytterst handlar det om makt i Europa. Vem bestämmer över den Europeiska Unionen? Medlemsstaterna eller kommissionen. I bakgrunden vilar också en ständigt pågående kamp mellan två grundläggande synsätt på förhållandet mellan EU och medlemsstaterna – federalism eller mellanstatlighet.
Kommissionen är historiskt sett bärare av en federal vision, inte helt olik Churchills tanke om ett Europas Förenade Stater. Det är den institution som har till uppgift att tillvarata unionens gemensamma intressen. På det sättet blir den också en försvarare av de små medlemsstaternas gentemot de stora ländernas egna agendor. Kommissionen är också fördragets väktare som säkerställer att de förpliktelser medlemsstaterna ingått med varandra efterlevs.
Mot denna vision för Europa finns en mer mellanstatlig inriktning. De stora medlemsstaterna vill ha kontroll över samarbetet. Historiskt har också Rådet varit det ohotade maktcentret inom unionen. Två parallella händelseutvecklingar har dock successivt begränsat rådets kontroll över EU. Från att ha varit ett sekretariat med uppgift att administrera beslut fattade i rådet har kommissionen blivit en institution med egen politisk agenda. För det andra har Europaparlamentet successivt sedan 1979 utökat sina maktbefogenheter. Genom att samarbeta med Europaparlamentet kan kommissionen idag kontrollera EU-agendan.
Den uppkomna situationen är en viktig orsak till medlemsstaternas beslut att införa en permanent ordförande i rådet, en ”EU-president”. Genom att skapa en permanent företrädare för institutionen skapar man en konkurrent till kommissionsordföranden i kampen om taktpinnen i EU-orkestern. Att Rådet väljer en anonym ordförande från en liten medlemsstat visar dessutom tydligt att de stora medlemsstaterna inte tänker släppa kontrollen.
Hur ska man då tolka det faktum att Barroso fick hålla ett ”State of the Union”-tal? Är det kommissionen, med federal inriktning, som för tillfället har överhanden i kampen mot det mellanstatliga rådet? Det är en mycket tilltalande förklaring, speciellt med tanke på att en besviken Van Rompuy endast bjöds in att delta i debatten. Men först efter att gruppledarna i Europaparlamentet gjort sina inlägg. Van Rompuy valde att stanna hemma.
Fullt så enkel är dock inte verkligheten. Klart är att Barroso försöker flytta fram kommissionens positioner. Någonting som kan uppfattas som behövligt då Barroso under sina första fem år förvandlade kommissionen till en lydig knähund åt Paris, London och Berlin. Barroso reducerade kommissionens roll till att producera förslag som utgjorde minsta gemensamma nämnare mellan medlemsstaterna, det europeiska perspektivet lyste med sin frånvaro.
Nu är förutsättningarna annorlunda, Barroso själv behöver inte bekymra sig om att bli omvald. Rådet är försvagat efter utvidgningen och har uppenbara problem att ta tillvara sina mellanstatliga intressen. Men om Barroso ska flytta fram kommissionens traditionellt federala intressen räcker det inte med symbolhandlingar. Det krävs verkligt politiskt ledarskap. Endast genom handling kan respekten för gemensamma regelverk upprätthållas. I vart fall om kommissionen vill förhindra att enskilda medlemsstater rymmer från ömsesidiga förpliktelser. Misslyckas kommissionen med det kommer vi att få vänja oss vid ekonomiska krismöten sammankallade av den brittiska premiärministern i London. Möten om medelhavsunionen i Paris. Allt medan Barroso och hans efterträdare vankar av och an i väntan på en inbjudan.
Men inte nog med det. Barroso måste också återupprätta balansen mellan den överstatliga frihandeln (fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer) och medlemsstaternas självbestämmande på välfärdsrelaterade områden (socialförsäkringar, skola, sjukvård, arbetsrätt, fackliga rättigheter med mera). Genom åren har EU, många gånger genom EU-domstolens integrationsagenda, bit för bit tagit sig in på områden som tidigare ansågs ligga tryggt inom medlemsstaternas självbestämmande. Lavaldomen är ett sådant exempel.
Maktkampen mellan EU:s politiska institutioner är på väg in i en återvändsgränd. Med ett politiskt handlingsförlamat EU är den enda vinnaren EU-domstolen. När rådet, kommissionen och parlamentet inte förmår att styra den europeiska integrationen tar EU-domstolen över. Konsekvensen är ett EU som domineras av juristerna i Luxemburg. Om Churchill skrattar eller gråter över den utvecklingen får vi aldrig veta.
Claes-Mikael Jonsson, LO-jurist
Johan Danielsson, LO-utredare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
