Co-living förändrar inte den snedvridna bostadspolitiken

Ledare Co-living som koncept verkar handla om människor som vill bo i kollektiv, men inte vill se sig själva som människor som bor i kollektiv. Det är dessutom en boendeform som verkar vara intimt förbunden med svinhöga hyror. 

Vuxna människor bor ibland tillsammans utan att vara en familj. Är det nyheter? När Dagens Nyheter gjorde reportage om så kallat ”co-living” i Stockholms innerstad letade jag febrilt efter det nya. Vad är skillnaden mellan att kalla sin boendesituation för co-living och att säga att man bor i kollektiv som vilken hederlig vanlis som helst? 

Co-living kom tydligen till Sverige 2016 och ökar snabbt som boendeform. Och co-living som koncept hämtades från Silicon Valley. Så skriver dagspressen när de upptäcker denna spännande nya boendeform. Snälla, kan någon berätta för Malmö eller vilken annan hippiesammanslutning som helst att deras livsstil är direktimporterad från USA.

Problemet är att co-living marknadsför sig som ett hållbart alternativ på dagens bostadsmarknad. En version av hållbarhet som inte ser till det ekonomiska.

Co-living verkar som koncept handla om människor som vill bo i kollektiv, men inte vill se sig själva som människor som bor i kollektiv. Därav de fina orden om fördelarna med kollektiv, som om man var de första som kommit på dem. Gemenskapen! Nya människor! Likt en Columbus bestämmer man sig för att man är den första som upptäckt vad andra tycker är självklarheter. 

Men att bo i kollektiv som inte benämns som kollektiv verkar också vara intimt förbundet med svinhöga hyror. Det har många co-living-boenden, också jämfört med andra boendealternativ i Stockholm, även om jämförelsen har lätt att bli en ”pest eller kolera”-lek. 

”Vi försöker undvika de som bara vill ha ett billigt boende”, säger en boende på K9 på Östermalm. ”Vi vill ha en gemenskap där alla är engagerade och där intentionen när man flyttar in är att bli en del av den.” Det handlar alltså om en gemenskap som för ett gäng som vill och kan betala en ganska saftig hyra. Och dessutom göra det med ett stort leende på en bostadsmarknad som är direkt exkluderande för människor med arbetaryrken.

Alltså, ett kollektiv där fattiga inte är välkomna, eftersom de är surt ovilliga att bli en del av gemenskapen. Det är inte särskilt sympatiskt, men inte heller olagligt. Om rika människor vill bo tillsammans på Östermalm och kalla sig något riktigt coolt får de väl göra det, som de gjort i alla tider. 

Problemet är att co-living marknadsför sig som ett hållbart alternativ på dagens bostadsmarknad. En version av hållbarhet som inte ser till det ekonomiska. Och som bygger på en konstig förståelse för vad som har gått fel på Stockholms bostadsmarknad.

Det ekonomiska perspektivet blir snedvridet när man kallar en hyra för ett enkelrum i ett kollektiv på 13 000 för ”ekonomiskt hållbart”. Dessutom visar forskning från andra länder att co-living späder på finansialiseringen av bostadsmarknaden. Många av Sveriges största co-living-kollektiv ägs av privata aktörer med vinstintresse. De attraherar investeringar och konkurrera ut andra, som företag ska. Det är långt ifrån ett gäng som bor ihop för att det är trevligt, men också för att det är det man har råd med.

Stockholms bostadsmarknad handlar för mycket om att göra redan bemedlade rikare och för lite om rimliga bostäder åt alla. Så blir det när man bygger för lite, det finns för få hyresrätter och man under lång tid bedriver en penningpolitik som uppmanar människor att skuldsätta sig. Co-living förändrar ingenting i den soppan, tvärtom.