Just nu pågår förhandlingar mellan EU och Colombia gällande ett nytt frihandelsavtal. Samtidigt pågår kontinuerliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter i Colombia. Nya handelsförbindelser kommer inte att innebära ett steg mot att förbättra situationen i landet, utan i stället legitimera de brott som begås.
Den colombianska regeringen har under de senaste åren lagt ner stora resurser på att övertyga det internationella samfundet om att situationen i landet har förbättrats på flera områden och att en rad väpnande grupper lagt ner sina vapen. Fakta visar dock att Colombia fortfarande är världens farligaste land att vara fackligt aktiv i och att det utbredda våldet från paramilitära grupper fortsatt. Mord på fackligt aktiva, omfattande tvångsförflyttningar och straffrihet är alla brott mot de mänskliga rättigheterna som i omfattande grad sker i Colombia.
Under 2010 mördades 49 fackligt aktiva i Colombia, det är över hälften av samtliga fackliga mord i världen. Morden har heller inte upphört med en ny president i landet, då det hittills i år har mördats 33 fackligt aktiva. Amnesty International har pekat på att straffrihet blivit norm i de allra flesta brott mot mänskliga rättigheter i Colombia, och siffror från FN visar att så många som 98 procent av de som anses skyldiga till tvångsförflyttningar genom exempelvis hot och våld, aldrig åtalats.
Colombia har nu över fyra miljoner internflyktingar, vilket efter Sudan är den högsta siffran i världen. Även om den colombianska regeringen inte är de som utför majoriteten av dessa brott, har de ett ansvar för situationen i landet och för sin befolknings säkerhet. Regeringens åtgärder för att förbättra situationen i landet lyser idag med sin frånvaro.
Frihandel kan vara en bra metod för att stärka mindre ekonomier. Men det måste också finnas strukturer i dessa samhällen som gör att en växande ekonomi också kommer fler människor i landet till godo. Colombia har under de senaste åren haft en BNP-tillväxt på nära 5 procent årligen. Trots detta lever fortfarande nära hälften av befolkningen i fattigdom och nära en femtedel anses leva i extrem fattigdom, enligt FN:s definition. Detta trots redan omfattande handel med exportvaror såsom kaffe och bananer.
Samtidigt är Colombia också ett land där en liten grupp människor innehar enorma rikedomar. Tidningen the Economist rankar Colombia högst på listan över de länder i världen där de ekonomiska klyftorna är som störst. Det är därför naivt att tro att enbart ytterligare handel skulle leda till en förbättring, när det hittills inte har inneburit någon förändring för den stora majoriteten av landets befolkning.
Liknande handelsavtal som det med EU har Colombia även förhandlat med USA, Canada och Norge. Samtliga av dessa har blivit försenade på grund av en oro över situationen för mänskliga rättigheter. Att EU i stället skyndar fram en ratificering av ett avtal är därmed också ett avståndstagande mot den internationella konsensus som på många håll råder i frågan.
I stället för att ge den colombianska regeringen ett tydligt tecken på att man anser att landet är en god handelspartner, borde EU fördöma den colombianska regeringens passivitet och vara tydliga med att handelsförmåner först kommer att erbjudas när situationen för mänskliga rättigheter förbättrats.
Ruben Wågman, ordförande Colombianätverket.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
