Corona handlar om klass

ledare När nya siffror visar en överrepresentation av coronasmittade i fattiga och invandrartäta områden vill vi gärna hitta en kulturell förklaring. Men nu behövs istället en rejäl klassanalys. Den förklarar både hälsotillstånd och varför vissa har svårare att självisolera sig.

Nu finns det svar på vitt. Risken att bli svårt sjuk i covid-19 är högst i socialt utsatta Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta. Nya siffror från Smittskydd Stockholm visar att andelen konstaterade fall per 10 000 invånare i Stockholms län är 13. I Rinkeby-Kista är andelen konstaterade fall mer än tre gånger så hög: 47 per tio tusen. I Spånga-Tensta är andelen 37.

Det är skrämmande siffror – men inte oväntade.

Svensk-somaliska läkarföreningen tillhör de många föreningar som tidigt larmade om att information om hur man bäst skyddar sig mot att smittas av det nya coronaviruset inte nådde fram till alla. De startade en egen videokanal för att nå ut med information på somaliska. I Uppsala har invandrarorganisationernas samarbetsorganisation skapat WhatsApp-grupper på 17 språk för att kunna informera på ett effektivt sätt. Stockholms stad har satt upp tusentals affischer på sammanlagt 26 språk, och flerspråkiga informatörer finns ute i områdena.

Men det är cyniskt att tro att ”mer information” är ett tillräckligt svar.

Att så många smittas i låginkomstområden beror på den sociala utsattheten. Det är samma sociala utsatthet som gör att covid-19 drabbar den afroamerikanska befolkningen i USA så mycket hårdare än andra amerikaner.

Det handlar inte minst om trångboddhet. Låga inkomster ger få kvadratmeter per person. Flera generationer tvingas bo ihop. Unga kan inte flytta hemifrån, gamla mormor har inte råd att bo själv.

Att så många smittas i låginkomstområden är att låginkomstjobb sällan kan utföras hemifrån. Hur ska man kunna hålla 1,8 meters avstånd när man har som jobb att ta hand om förskolebarn, eller om man arbetar med att sköta sköra äldre? Hur ska man ta sig till jobbet utan att smittas om bussen är överfull? Så länge det inte finns skyddsutrustning så att det räcker till alla som behöver det går det inte heller att kontrollera biljetter på ett smittsäkert sätt, vilket SL nu äntligen har insett.

Några av oss kan dra oss undan, ägna oss åt ”pandemys” och Mathem i flera månader och det behövs. Andra har inte råd att ringa efter cykelbuds-pizza, och har inga pengar över att storhandla för.

Det handlar dessutom ofta om slitsamma jobb, som bidrar till att hälsan generellt är mycket sämre i socialt utsatta områden. Redan innan coronaviruset började spridas.

Jodå, det är bra med information på många språk. Men först behövs en rejäl klassanalys. Några av oss kan dra oss undan, ägna oss åt ”pandemys” och Mathem i flera månader och det behövs. Andra har inte råd att ringa efter cykelbuds-pizza, och har inga pengar över att storhandla för.

Några av oss kan reservera en av villans tre toaletter åt den som har snuva, andra har ingen annanstans att sova än i samma rum som vuxna som jobbar med människor hela dagarna.

Några av oss jobbar i säkerhet framför Zoom och Teams och Google meet, andra måste fortsätta stå i kassan i närbutiken. En del blir korttidspermitterade från fasta tjänster, eller arbetslösa från jobb som kvalificerar för a-kassa. Andra är timanställda eller kämpande småföretagare som varje dag tvingas välja mellan risk för livet och att riskera sitt livsverk.

Detta vet vi. Men det är fortfarande mycket vi inte vet om hur covid-19 sprids i vårt samhälle just nu. Eftersom enbart de som kräver sjukhusvård testas, går det inte att säga något om hur många som är smittade totalt. Den totala andelen smittade kan vara lägre i socialt utsatta områden än uppgifterna från Smittskydd Stockholm visar. Den som har en sämre hälsa sedan tidigare löper större risk att bli mer allvarligt sjuk i covid-19, och hälsan är som sagt generellt sett sämre i låginkomstområden.

Men andelen kan också vara högre. Vi vet sedan tidigare att olika människor har olika tillgång till vård. Det är inte orimligt att tänka sig att högutbildade och resursstarka i högre grad tjatar sig in på sjukhus, medan andra med samma symptom stoppas av grindvakterna på 1177 och får fortsätta att ”bedriva egenvård i hemmet”.

Bara slumpvis testning i hela befolkningen kan ge användbara svar. Det är svårt att förstå varför Sverige lyckas testa så få, när länder som Norge, Österrike och inte minst Tyskland genomför tiotusentals fler tester. Det är utmärkt att Folkhälsomyndigheten nu har lyckats pressa fram större testkapacitet. Äntligen har till exempel Statens veterinärmedicinska anstalt fått sätta igång att analysera tester.

Vi famlar efter svar och enkla lösningar. Som vanligt finns det en lockelse i den kulturella förklaringen. Den lägger skulden och ansvaret hos någon annan. Hos den andre. När ansvaret är vårt gemensamma. Allas ansvar att skydda människor som gör jobb vi alla är beroende av. Allas ansvar att skydda människor som har samma rätt till liv.