Corona i backspegeln

ledare Det har gått ett år sedan covid-19 klassades som en pandemi. Frågan om smittan borde hanterats annorlunda och om Sverige borde infört större restriktioner är fortfarande inte enkel att besvara. Framöver blir också frågan vilka lärdomar vi drar av det gångna året.

Ett år har gått sedan WHO klassade covid-19 som en pandemi. Redan dagen därpå rapporterade Karolinska i Stockholm om det första dödsfallet i Sverige. Det har varit ett långt och svårt år. Våra liv har präglats av begränsningar och restriktioner. Arbetsvillkoren har förändrats radikalt. Många har förlorat sitt jobb. Detta har varit ett orons och rädslans år. Och ett år av sorg. Åtskilliga av oss har förlorat släktingar och vänner. En lång rad offentliga personer har passerat gränsen mellan liv och död.

I backspegeln är det lätt att vara efterklok och konstatera att mycket hade kunnat göras annorlunda. Allt sedan spanska sjukan för ett hundra år sedan har det funnits en oro om att något liknande skulle hända igen. Och nu hände det.

Viruset identifierades i Wuhan i Kina vid årsskiftet 2019–2020. Men Kina släppte inte in några utländska virusexperter för att utbyta erfarenheter om vad som var på väg att ske. Då hade viruset cirkulerat i Kina åtminstone sedan november, förmodligen ännu tidigare. Det finns tidiga fall även i Sverige runt årsskiftet. I början av 2020 skedde en omfattande smittspridning i flera amerikanska delstater och i en rad europeiska länder. Och Sverige är ett globaliserat land med omfattande internationellt resande, både hit och dit.

Hade pandemin kunnat få ett delvis annat förlopp om varningssignalerna hade ljudit tidigare? Det är nog svårt att säga. En rad länder agerade förstås för sent eller förstod inte hur stor faran egentligen var. Larmrapporterna från Italien borde kanske ha lett till mer omfattande åtgärder här i Sverige. Men detta är å andra sidan misstag Sverige delar med de flesta andra länder.

Listan över vad som borde ha gjorts annorlunda är ändå diger. Det finns mycket i övrigt att önska beträffande testning och smittspårning. Det utfärdades allmänt hållna rekommendationer om att hålla avstånd, men det är först under den andra vågen som tydliga regler för hur många som får vistas i affärer och lokaler har kommit på plats. Avsaknaden av tydliga riktlinjer har inneburit att det har kunnat vara trångt i affärer medan kulturen stängt ner helt och hållet.

Den bristande krishanteringen, samordningen och styrningen från statens och regeringens sida är en annan sida av saken, politiken tenderade inledningsvis att bara bli en verkställare av myndigheternas rekommendationer. Det stora antalet dödsfall i äldreomsorgen ställer viktiga frågor om hur välfärden är organiserad och om hur resurstillgången och arbetsvillkoren ser ut. Allt detta måste kunna diskuteras på ett öppet och någorlunda prestigelöst sätt.

Men pandemin ger också upphov till mindre nogräknade och underbyggda slutsatser. Efter tolv månaders restriktioner finns förstås ett stort mått av coronatrötthet, rentav pandemiutmattning. En del av det demokratiska uppdraget är också att diskutera och ibland kritisera åsikter man inte instämmer i.

Den närmast libertarianska hållningen tenderar att spela ned pandemins unika dödlighet och verkar se inskränkningar som ett brott mot de individuella mänskliga rättigheterna. De tenderar ofta att hämta näring från ett slags ”fake news” om att viruset egentligen inte är så farligt. Vänsterlutande bokförlaget Karneval har givit ut ett par böcker med ”fakta” av detta slag. Annars är det oftast personer, grupper och partier långt ut på högerkanten som torgför sådana argument, som AfD i Tyskland och diverse Trumpanhängare i USA. Enligt Expo fanns det högerextrema personer i demonstrationen i Stockholm mot restriktionerna.

En av arrangörerna till ”Tusenmannamarschen”, Filip Sjöström, tidigare känd från Idol, har till SVT sagt att corona inte är värre än en vanlig säsongsinfluensa och att de som dör får skylla sig själva eftersom de inte skött sin hälsa. Uttalandet vittnar om ett förakt för svaghet, och särskilt om en inhuman syn på äldre. Sjöström medgav också att han kanske hade omvärderat sin ståndpunkt om pandemin hade drabbat unga.

Men även kritikerna på den andra kanten, som vill se mer av nedstängning, har argumenterat på ett tvivelaktigt sätt som förvrängt sakförhållandena på ett problematiskt sätt. Ebba Buschs uttalande om att regeringen och Folkhälsomyndigheten ”med berått mod” tillåtit smittan att spridas talar för sig själv. Sedan länge är vårens borgfred om corona som bortblåst. Det är helt och hållet legitimt för partier och politiker att ta de tillfällen som finns för att öka sitt väljarstöd. Men det är värt att notera att Moderatledaren Ulf Kristersson under hösten gjort allt vad som står i hans makt att ta initiativet (från KD och SD) och i allt högre grad gått på linjen om att det krävs allt hårdare restriktioner.

Corona har blixtbelyst klassamhällets strukturer inte minst i termer av hälsa, visat på välfärdens roll och vår förmåga och oförmåga att rusta omsorgen om de mest utsatta.

Nyligen gick han ut på DN-debatt och krävde att de som inte bär munskydd ska bötfällas. Kanske ligger allt detta i linje med den stora roll lag och ordning fått i den politiska debatten i allmänhet och som moderat profilfråga i synnerhet. Frihetens parti har hittat tillbaka till batongen.

Under det gångna året är det många som har krävt nedstängning av företag, skolor, affärer och offentliga miljöer. Senast häromdagen ville Centerledaren Annie Lööf se en omedelbar nedstängning. Hon verkade ha lyssnat på Fredrik Elgh, som förutom uppdrag för Centerpartiet också är professor i virologi i Umeå universitet och ofta förekommande i coronadebatten. Han brukar argumentera för att Sverige borde stänga ned i två veckor för att stoppa smittspridningen. Men att döma av erfarenheterna från andra länder har det inte varit en entydigt effektiv åtgärd.

Den upphetsade diskussionen hänger förstås samman med att så många ändå har dött i Sverige. Våren 2020 sa den forna statsepidemiologen Johan Giesecke att alla länder i slutändan kommer att landa på ungefär samma dödstal per capita. I grunden hade han möjligen rätt. Men utfallet beror säkert på andelen äldre och hur vi bor, hur många internationella kontakter ett land har och så vidare och så vidare. Nu kanske vaccinet kommer få stopp på den stora spridningen snabbare än under tidigare pandemier. Men Gieseckes prognos om att de övriga nordiska länderna kommer att komma ikapp Sverige i antalet verkar inte besannas.

När det gäller statistik på antalet smittade och döda i olika länder finns nog ändå en stor osäkerhet. Man kan avlida med och av corona. En indikation på att Sverige kanske inte sticker ut så mycket kan illustreras genom en jämförelse mellan länder med lika stor befolkning i EU. Det finns länder där färre har dött men ungefär lika många som har fler avlidna än Sverige. Sverige hamnade i mitten.

Snart är förhoppningsvis den mest akuta krisen över. Då kommer vi till den stora frågan om vad vi har lärt oss. Och till utmaningen om hur ska vi bygga den globala världen efter pandemin? Corona har blixtbelyst klassamhällets strukturer inte minst i termer av hälsa, visat på välfärdens roll och vår förmåga och oförmåga att rusta omsorgen om de mest utsatta. Till detta kommer de ekonomiska konsekvenserna. Finanskraschen 2008 ritade om den politiska kartan, det räcker att nämna Trump och brexit. Den ekonomiska nedgången under pandemin är bara i ekonomisk mening ännu mer omfattande och djupgående.

Tiden vänder nu. Som alltid handlar ledarskap om politiska ambitioner, om förmågan att visa på andra och nya vägar. Frånvaron av provisoriska utopier skapar ett politiskt tomrum. Som till syvende og sidst bara kan mötas med en politisk ansats som ger hopp om förändring.