Coronakommission under tidspress

Ledare Kommissionen ska jämföra hur andra länder klarat pandemin jämfört med Sverige. Sådana jämförelser har visat sig svåra att göra på ett rättvist sätt.

I morgon publiceras den omtalade coronakommissionen, som har i uppdrag att utvärdera hur regering, folkhälsomyndighet, regioner och kommuner hanterat pandemin.

Det är en svår uppgift kommissionen haft. Det är vanskligt att förutsäga hur en epidemi av det här slaget ska utvecklas. Epidemiologiska experter är bra att ha, men utvecklingen i andra länder, till exempel Storbritannien, visar att de förment sakkunniga kan svara för olyckliga låsningar.

I den svenska grundlagen är det myndigheterna som utövar den statliga makten. I det här fallet är det folkhälsomyndigheten, som har huvudansvaret för att bromsa smittspridningen.

Risken med brådskan är att kommissionen fastnar i formaliteter

Den svenska linjen har varit att i det längsta tro på medborgarnas förnuft, och att undvika lockdowns och skolstängningar. Denna konstruktiva utgångspunkt har symboliserats av statsepidemiologen Anders Tegnell, som växt i den offentliga rollen.

Ett problem för coronakomissionen är att pandemin väl sjunger på sista versen, men att den  knappast är över.

Sjukvården måste nu försöka hantera ett okänt antal efter-covid-sjuka, unga som däckas efter att ha struntat i att vaccinera sig, många svårt sjuka i andra krämpor har fått vänta på operation och sjukvårdspersonal har i månader gått på knäna. Till detta kan vi lägga risken för att nya covidvarianter dyker upp i vår.

Komplikationsgraden gör det svårare att utkräva ansvar av denna kommission, jämfört med den som 2004 granskade regeringens hantering av tsunamin. Där var uppgiften var enkel – statsråden hade missat att tala med varandra efter katastrofen.

Och med tanke på att historien inte är slut var det ett misstag av högern att pressa fram en slutrapport av kommissionen till före riksdagsvalet, i hopp om att få draghjälp i valdebatten.

Risken med brådskan är att kommissionen missar ett antal systemfel och fastnar i formaliteter, som att regeringen nekat kommissionen att få ta del av all skriftlig dokumentation som finns om pandemin i regeringskansliet.

Sekretessen i frågan ser illa ut. Felfinnarhögern firar det redan som en triumf, trots att man på förhand bara kan gissa om de mötesnoteringar och personliga anteckningar som saknats rymt något intressant i sak.  Speglar det någonting är det förmodligen mest oförutsägbarheten i en ny sorts epidemis förlopp.

Att kommissionen med bara veckor till pressläggningsdatum för rapporten resonerat med regeringen om att några papper ändå kunnat släppas visar om inte annat felet med att man tvingas arbeta under tidspress.

När konstitutionsutskottet förra året debatterade pandemin var det ett evinnerligt tjat från högern om regeringen ville minska smittspridningen så mycket som möjligt, eller om målet bara var att nå en nivå på smittspridningen som sjukvården kunde klara av. Sådana försök att hitta motsättningar kommer vi säkert att se mer av de kommande dagarna.

Häromdagen avslöjades att Maja Fjaestad, statssekreterare hos socialminister Lena Hallengren, haft ett stort antal möten med också häftiga kritiker av den svenska linjen från forskarsamhället.

Svenska Dagbladets reportrar antydde att motivet kan ha varit en osäkerhet i regeringen om att Sverige låg rätt. Det är långsökt. För hur skulle det sett ut om Fjaestad vägrat möta också de hårdaste kritikerna? Det är en bild av styrkan i vårt land att vi kan medge att också de främsta oppositionella kan ha några värdefulla iakttagelser att förmedla.

Enligt direktiven ska kommissionen jämföra hur andra länder klarat pandemin, jämfört med Sverige. Sådana jämförelser har visat sig svåra att göra på ett rättvist sätt. Att pandemin inte är över komplicerar en sådan analys.

Andra länder har växlat mellan brutala nedstängningar och plötslig öppenhet, för att sedan stänga igen. Sverige har avvikit internationellt genom att försöka vara rätt öppna hela tiden.

Visst har döden kommit närmare. Det går inte heller att bestrida att det här och där funnits senfärdighet och svag beredskap i pandemibekämpningen i vårt land. Men vi har trots allt åtskilligt att vara stolta över.