debatt Coronakrisen visar på ett stort behov av kollektivt ansvar, och röster höjs för tydligare gränser för den privata sektorn. Vi har sett det förr, skriver historikerna Magnus Linnarsson och Mats Hallenberg.
Den pågående coronapandemin har bytt in en gammal bänknötare från avbytarbänken. Plötsligt ropar alla på staten. På bara ett par veckor har den politiska debatten i Sverige svängt från att handla om marknadskrafter och valfrihet till att helt och hållet domineras av en stark tilltro till det allmänna och krav på kollektiva lösningar.
Förändringen var tydlig i statsministerns tal till nationen. Bland annat framhöll Stefan Löfven att vi inte klarar av att bekämpa pandemin själva. Vi måste hjälpas åt genom att stanna hemma om vi är sjuka, inte besöka äldre släktingar och följa myndigheternas riktlinjer. I sitt fem minuter korta tal slog statsministern fast att det allmänna bästa är överordnat den enskilde individens önskemål.
Detta är en radikal omsvängning av politiken. Ur ett historiskt perspektiv är den dock inte förvånande. Under kriser och stora påfrestningar uppstår ett behov av att tydliggöra det övergripande ansvaret för gemenskapen, det vill säga samtliga medborgares behov. Frågan är om denna riktning kommer bli bestående i Sverige när pandemin har lagt sig. Ser vi inledningen till en comeback för det allmänna, kommer staten att finnas kvar på banan när epidemin är över, eller hänvisas den åter till avbytarbänken? Det återstår förstås att se, men historiska erfarenheter visar att en allvarlig kris mycket väl kan driva fram politiska förändringar.
Vår egen och andras forskning har visat att utvecklingen av det svenska välfärdssystemet under det senaste halvseklet har gått från kollektivism till individualism. Politikerna har i allt högre grad lyft fram individens önskemål om valfrihet och driften av flera centrala välfärdstjänster har lagts ut på privata bolag eller entreprenörer. Vi har fått vårdval, skolval och stora avregleringar av en tidigare centraliserad offentlig sektor. Istället för offentliga monopol har den allmännyttiga samhällsservicen splittrats på ett stort antal aktörer, som var och en svarar för sina egna kunder. Helhetsansvaret har systematiskt prioriterats bort.
Förändringarna har präglats av politisk strid och de politiska partierna har långt ifrån varit överens. Ur ett historiskt perspektiv har trenden emellertid varit tydlig. Det offentliga har tagit ett kliv tillbaka för att ge marknaden större utrymme. En trend som varit gemensam för stora delar av Europa och västvärlden.
Coronakrisen visar emellertid att det finns ett stort behov av kollektivt ansvar; en oberoende aktör som kan prioritera samhällsintresset framför individens preferenser. Den nuvarande pandemin är extrem och de politiska reaktionerna har på många håll blivit extrema. Men historien ger oss flera exempel på kriser som medfört radikala förändringar under de senaste hundra åren.
Att en omfattande kris leder till krav på offentlig intervention är inte något unikt
Västvärldens urbanisering under 1800-talet tvingade fram ett politiskt skifte då det allmänna stärktes på bekostnad av individen. För att möta omfattande sanitära problem, bostadsbrist och social oro började de styrande prioritera gemensamma lösningar. I städerna byggde politikerna ut den gemensamma samhällsservicen för att göra vatten, värme och transporter tillgängliga för det stora flertalet. Denna så kallade ”kommunsocialism” var till en början politiskt kontroversiell men blev snart en internationell trend. För att möta de stora utmaningarna fördes det allmänna fram, en parallell till den dominerande roll som staten och det allmänna i dag fått i pandemibekämpningen.
Efter 1945, då det andra världskriget lagt stora delar av Europa i ruiner, skedde på motsvarande sätt en stark expansion av den gemensamma sektorn – den här gången i statens regi. Regeringar lade ned stora summor på att återuppbygga förstörd infrastruktur och satsade samtidigt på sociala reformer och offentliga trygghetssystem. En starkare allmän sektor – välfärdsstaten – skulle garantera att inga medborgare skulle behöva återuppleva 1930- och 1940-talets erfarenheter av våld och förtryck.
Att en omfattande kris leder till krav på offentlig intervention är alltså inte något unikt. Genom historien har flera skiften mellan det privata och det allmänna förekommit. De två positionerna är en av den politiska historiens stora dikotomier. Historiker brukar förklara dessa skiften med dels ekonomiska, dels ideologiska orsaker. Det finns också exempel på hur kriser drivit fram krav på mindre statlig inblandning och ökat förtroendet för marknadslösningar och privata alternativ. Det var just rädslan för att den växande välfärdsstaten med sin byråkratiska struktur hotade näringslivets affärsmöjligheter som, efter 1970-talets oljekris, gav inspiration till det sena 1900-talets politik. Omfattande kriser kan alltså rubba balansen mellan det allmänna och privata, men utvecklingen kan gå åt båda håll.
Vanligen kompletteras ekonomiska överväganden med ideologiska motiv. Den nyliberala våg som svepte över Sverige under 1970- och 1980-talen lade grunden för den stora förändring av den offentliga sektorn som ägt rum under de senaste decennierna. Noterbart är att de ideologiska positionerna successivt har förändrats. Det tydligaste exemplet är socialdemokratins förflyttning från kompakt motstånd mot privata alternativ inom välfärden till att mer eller mindre acceptera den linje som inledningsvis drevs av de borgerliga partierna. Sådana rörelser har ofta varit ett svar på behovet av krisbekämpning, som när det tidiga 1990-talets valutaförsämring banade väg för privatisering och utförsäljningar av offentliga verksamheter.
Coronapandemin utgör troligen den största sociala och ekonomiska krisen sedan andra världskriget. I extrema lägen blir det stat, regioner och kommuner som måste mönstra resurser för att möta och bekämpa krisen. Den som varit uppmärksam har dock kunnat se flera tecken under de senaste åren på att marknaden har fått kliva tillbaka till förmån för ett större allmänt åtagande. I Tyskland har storstäder som Hamburg och Berlin tagit tillbaka energi och värmeförsörjning i allmän regi för att säkra medborgarnas välfärd – fullt i linje med de tankar som präglade 1800-talets kommunsocialism. I Sverige ser vi likaså exempel på hur politiker agerar för att stärka det gemensamma när de privata alternativen fallerar; som när Örebro kommun återtar ansvaret för busstrafiken eller när politiker i Lomma väljer att återkommunalisera hemtjänsten.
Samtidigt finns det politiska tendenser som går åt motsatt håll. På riksplanet vill den styrande majoriteten splittra den statliga arbetsförmedlingen och dela upp den på en rad privata aktörer. Hur dessa tänker hantera den massarbetslöshet som kan bli följden av coronakrisen återstår att se. Och i Stockholm väljer politikerna att sälja ut Bromma sjukhus till ett kommersiellt fastighetsbolag samtidigt som Älvsjömässan tas i anspråk för ett gigantiskt fältsjukhus finansierat av skattebetalarna.
Det är alltså en öppen fråga om coronakrisen kommer att leda till en långsiktig förstärkning av den gemensamma sektorn eller ett tillfälligt stopp i den fragmentisering och privatisering av viktiga samhällsuppgifter som pågått sedan slutet av 1900-talet. Vad som möjligen talar för en politisk framtid där det allmänna blir viktigare är att coronapandemin av allt att döma för med sig en kraftig ekonomisk nedgång. Vissa bedömare talar redan om en kris större än finanskrisen 2008. Under sådana omständigheter blir förväntningarna på statens förmåga större – och därmed också behovet av offentliga investeringar i det allmänna bästa.
Till sist kvarstår frågan vad vi ska med den gemensamma sektorn till: vill vi se en utbyggd offentlig verksamhet som säkerställer kollektivets behov eller föredrar vi fortsatt stöd till privata entreprenörer som agerar efter eget intresse. Coronapandemin har blottlagt avsaknaden av offentliga beredskapslager för utrustning och mediciner. Hälso- och sjukvårdens driftmodell med ett ”just in time-system” har visat sig otillräcklig i krissituationer. Den rådande krishanteringen måste därför utmynna i ett ställningstagande. Efter en period då politiken har handlat om att begränsa den offentliga verksamheten är det kanske dags att istället befordra densamma genom att dra tydligare gränser för den privata sektorn. Det lär komma fler pandemier.
Magnus Linnarsson och Mats Hallenberg
historiker vid Stockholms universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
