LEDARE Storbritanniens dåliga förhållande till EU är inget nytt. I en ny säsong av The Crown ges en bild av en långvarigt dålig kärleksrelation mellan »kontinental-Europa« och det Storbritannien som misstänktes stå alltför nära USA.
Det närmar sig 1970-tal och i Storbritannien dröjer sig optimismen efter krigsslutet kvar. Bygget på den moderna välfärdsstaten fortsätter. Men allt är inte så ljust som verkar. När tredje säsongen av Netflix-succén The Crown, med en självlysande Olivia Colman i rollen som drottning Elizabeth II, äntligen släpps får vi se hur orosmolnen börjar hopas.
För det är inte bara prinsessan Margaret, denna supande, rökande och jazzsjungande oroshärd till lillasyster, som ställer till trubbel för monark och regering. Efter några goda år på 50-talet, börjar den ekonomiska tillväxten att mattas av och levnadsstandarden halkar efter, samtidigt som utlandsskulden ökar.
Dessutom, och här kommer det ironiska med tanke på dagens Brexit, har Storbritannien fått avslag på sin ansökan om inträde i det europeiska samarbetet. För drottning Elizabeth och den sittande Labourregeringen med Harold Wilson i spetsen framstår det som den ultimata kränkningen.
Storbritanniens förhållande till EU har i själva verket alltid varit som en dålig kärlekshistoria. Brittiska historiker diskuterar fortfarande huruvida den store Winston Churchill, premiärminister och Nobelpristagare, skulle ha velat att Storbritannien gick med.
I ett ofta citerat tal i Zürich, sade Churchill att enda sättet att skapa ett harmoniskt Europa var att bilda ett slags Europas förenta stater. Men när kol-stålunionen bildades ett decennium senare, valde Storbritannien att stå utanför. Churchill skrev också att han ansåg att Storbritannien och USA kunde vara vänner och sponsorer i ett större europeiskt projekt, men aldrig medlemmar.
Storbritannien friade medan Frankrikes store man, general Charles de Gaulle med eftertryck sade: Non!
Sedan kom 60- och 70-talen då britterna själva började snegla mot EU, samtidigt som fransmännen satte käppar i hjulen. Då inleddes en plågsam process som i stora drag gick ut på att Storbritannien friade medan Frankrikes store man, general Charles de Gaulle med eftertryck sade: Non!
1961 lämnade Labourregeringen för första gången in en formell ansökan om medlemskap i EU. 1963 stoppades den av de Gaulle som både privat och offentligt vädrade sin uppfattning att engelsmännen inte kvalade in bland de riktiga kontinentaleuropéerna.
1967 var det dags för en ny runda. Den här gången motiverades fransmännens avslag med de Gaulles förklaring att britterna hyste en djup fientlighet mot det paneuropeiska projektet. Dessutom fanns en risk att Storbritannien skulle agera redskap – eller »agent« – åt USA. Först 1973, efter att de Gaulle hade avgått och ersatts av George Pompidou, kunde Storbritannien beviljas inträde EU.
I The Crown blir det stor dramatik när storebror USA ännu en gång rycker ut för att rädda britterna från konkurs och undergång. Avsnittet där prinsessan Margaret i toppform gör visit i Vita huset för att tigga pengar till statskassan, är seriens roligaste.
Fräcka limerickar, sprit och jazz gör president Lyndon B. Johnson på humör att skänka Storbritannien en miljard pund – och så förnyas det historiska bandet mellan två nationer som tycker att resten av Europa består av en samling odugliga bråkstakar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
