Cynismens triumf

I går eftermiddag lyfte de svenska Jas-planen från basen i Malta. Patrulleringen i den libyska flygförbudszonen är den första svenska flyginsatsen i ett krig på över 50 år.

Uppdraget må vara ett av de mildare, men mycket står på spel.

Som Mattias Gardell påpekade i Aftonbladet Kultur häromdagen: Jas 39 Gripen är med och slåss om en indisk stridsflygplansorder värd 65 miljarder.

Att Saab och andra industriföretag som skulle skratta hela vägen till banken om de svenska piloterna i Libyen flyger så vackert att Indien vill köpa dem är inte särskilt konstigt.

Märkligare är hur svenska nyhetsredaktioner helt verkar ha tappat greppet om sitt uppdrag. För några veckor sedan, innan Sverige fått en officiell förfrågan om att delta i Nato-operationen i Libyen, ägnade SVT:s Rapport oändliga minuter till att spekulera i vilken eventuell påverkan ett deltagande skulle ha för den svenska vapenexporten. Experter rynkade pannan och spekulerade i pr-förluster om Jas, sin vana trogen, skulle haverera under flygningen. Andra pratade om värdet av att visa upp sig för världen, och påminde om hur fantastiskt bra det varit för Frankrikes flygvapenindustri att dess plan deltagit i attacker i Afghanistan.

I artiklar och inslag inför gårdagens flygningar har piloter upprepade gånger fått svara på frågor om de inte blir ”frustrerade” över att inte få skjuta missiler utan bara flyga.

Till skillnad från ockupationerna av Irak och Afghanistan – som saknade folkligt stöd och framför allt organiserad inhemsk opposition, finns det goda skäl att stödja revolutionen i Libyen.

Men det betyder inte att krig plötsligt blivit något annat. Krig handlar om trasiga kroppar, död och förstörelse – det är inte fotbollsmatcher där på tryggt avstånd ska heja på rätt lag samtidigt som vi räknar hur mycket pengar vi tjänar på eventuella försäljningar av stjärnspelare inför nästa säsong.

När den värsta Biggleshysterin har lagt sig vore det i stället klädsamt om nyhetsredaktionerna ägnade sig lite åt alla de vapen som väst har sålt till diktaturer runt om i världen. De kulor som dödat demonstranter i Egypten, Libyen och Syrien har sålts av västregeringar, regeringar för vilka det knappast kunnat vara nyheter att de diktatorer som utmanats i vår varit just det. Ghadaffi har suttit vid makten i 42 år, Hosni Mubarak klamrade sig fast i nästan 30 år.

Så sent som för ett år sedan var handelsminister Ewa Björling i Libyen för att försöka sälja avancerad utrustning som skulle göra det lättare för Ghadaffi att hindra flyktingar från att ta sig till Europa.

Och i skrivande stund har svenska politiker öppnat för att sälja krigsmaterial till Saudiarabien, ett land som ingen med den bästa välvilja skulle kunna kalla demokratiskt. Vore det inte för oljan, så klart.